Ambivalens och tålamod

Vädret har den senaste tiden lämnat mycket att önska. Ena dagen skiner solen från en klarblå himmel och fåglarna kvittrar på ett sätt som får den mest djupfrusna höstdepression att tina. Fint, eller hur? Visst, om det inte vore för att vinden nästa dag antar stormstyrka och ger det plötsliga snöfallet horisontell riktning. Detta ambivalenta beteende gör det svårt att fatta förutseende klädbeslut vid dagens början, för att inte tala om hur lätt det är att oavsiktligt dra på sig en rejäl förkylning.

Då jag som vanligt igår morse lyssnade på P3 medan jag försökte fatta dagens klädbeslut hörde jag ordet tålamod nämnas. Studiogästen frågades om sin definition av tålamod. Jag började fundera på min egen uppfattning av betydelsen och kom fram till följande; förmågan att kunna njuta av nuet medan man inväntar ett annat tillstånd. Tålamod. En bra egenskap att ha, utan tvekan. Men oj så svår den kan vara att tillämpa! Dock slog det mig i samma veva att det är just denna egenskap jag nu måste leta fram från någonstans långt in för att stå ut med detta allt för tidiga april- (och alltför sena februari) -väder. Så, i väntan på bättre (väder)tider skall jag njuta av nuet, av de soliga stunderna, av längtan efter vårskor och av att detta i vädersynpunkt unga datum trots allt innebär att det ur magisteruppsatsperspektivet innebär att jag och mina två medskribenter har gott om tid. Den 5 juni smäller det. Då har utbildningstålamodet förhoppningsvis nått sin slutdestination och ett tillstånd övergår i ett annat; studentlivet övergår i arbetslivet. För det sägs att det är det jag har väntat på…