Knappt med knappar? Knappast!

Igår gav jag mig i kast med uppgiften att finna knappar till min tämligen nya blus vars knappar vid första användningen började trilla av en efter en i rask takt. Målet var att finna små, svarta knappar i enkelt utförande. 'Hur svårt kan det vara?', tänkte jag glatt då jag efter jobbet gav mig iväg mot den gata där jag ville minnas att det ligger en tygaffär. Mycket riktigt fanns där en tygaffär. Men små, svarta knappar i enkelt utförande? Nej se det hade de inte. Däremot kunde de (och ville hemskt gärna) erbjuda diverse olikformade knappar i grälla färger, mässing och guld. Tack, men nej tack.

Små, svarta knappar i enkelt utförande. Det måste väl ändå ses som knapp 1A? Knapparnas knapp, liksom. Min gode förebild (?) Jerry Seinfeld gjorde en reflektion över detta (så klart) en gång - mycket underhållande. Hittar inte klippet på nätet men återkommer om så görs.

Hur som helst, efter den första misslyckade episoden på knappjakten fortsatte jag till vad jag förväntade mig skulle bli ett säkert kort. Ateljé Helene, runt hörnet från min käre Fs borstad, var välbesökt under min spextid då det skulle inhandlas peruker, udda tyger, hela kostymer eller… just det, knappar. Jag mindes dock inte utbudet… Detta är vad jag möttes av:

Knappar en masse! ... och detta är bara en minimal del av det totala utbudet...

Knappar i sektionen "grå knappar".













Nu börjar det likna nåt! "Svarta knappar".











Och om man vill: "80-talsknappen" eller varför inte "60-talsknappen"?!

Så, efter vad som kändes som en halv eftermiddag i knappbutiken, fann jag min knapp. En anspråkslös sak i liten, rund modell. I svart.

Andra sidan, är ni klara…?!

Helsingborg är bra härligt! Jag får nog erkänna att jag, då jag flyttade härifrån för ungefär ett år sedan, hade förträngt många av stadens underbara företeelser och särskilda egenskaper. Jag upplevde att staden för alltid i mina ögon skulle förknippas med mitt studentliv och det gjorde att jag kände mig tämligen "klar" med staden då jag stod med mitt examensdiplom i handen utanför konserthuset i juni förra året. Så efter ett år i exil runtom i Sverige var det en oväntad känsla som spred sig i min kropp och i mitt sinne då jag i Gula Faran färdades in i staden för en dryg månad sedan… jag upplevde genuin glädje, en känsla av hemmahörande och med nyöppnade ögon för det vackra och trevliga med staden.

Några företeelser har under de senaste veckorna stuckit ut och därför vill jag gärna redogöra för dem. Jag lägger in en brasklapp för att vissa av dem må vara en aning klyschiga men de är likväl några av de saker som jag har uppmärksammat och det är min lista så get over it :)

• Kaffedoften som slog mig redan vid E4-avfarten in mot stan var lika slående och underbar som första gången jag kom till sundets pärla. Den hade dock falnat i mitt medvetande under de sista åren och året på vift verkar således ha gjort mig och mitt doftsinne gott.
  

  Bonus-anekdot i ämnet: Under mina första månader i Helsingborg för sex år sedan bodde jag på Fredriksdal. Varje morgon då jag klev utanför min dörr redo för att cykla ner till campus slogs jag av häpnaden av att någon av mina grannar hade lyckats bränna sitt rostbröd… igen! Det hände varenda morgon. Jag fattade ingenting. Hur lyckas man? Jag övervägde att knacka dörr och vänligt men bestämt rekommendera vederbörande att utnyttja brödrostens garanti… Tills det en dag i ett samtal med någon annan nyinflyttad student gick upp et ljus för mig… Bränt-rostbröds-doften var i själva verket kafferosteridoften från fabriken ett stenkast norrut… ahaaaaa!
  

• Havet! Ja visst! Närheten går inte att undgå. Vart man än i denna stad vänder sig känns det nära. Att jag sedan jobbar 100 meter (eller så… jag är urdålig på måttuppskattningar) från kajkanten och har sundsutsikt från min skrivbordsstol bidrar så klart till medvetenheten.
  
• Fiskmåsar. De är så klart ett resultat av föregående punkt men jag tycker ändå att de förtjänar en egen punkt här för när jag hör dem blir jag glad eftersom de påminner mig om jag återigen bor vid havet där jag trivs så bra. (Jag reserverar mig för att dementera denna punkts existens vid ett senare tillfälle om måsarna skulle ställa till problem för mig, vilket de ju är kända för att kunna göra…)
  
• Vänner! De som följt min blogg eller på annat sätt varit i kontakt med mig under det senaste året har knappast kunnat undgå hur påträngande mycket jag saknade att ha mina vänner i närheten. Även om man inte alltid ses så ofta trots att man bor nära så är det absolut väsentligt för välbefinnandet att ha dem i samma stad, eller åtminstone landskap, så att man kan ses om och när man vill utan att behöva planera veckor eller månader i förväg… att bara kunna hänga!
  
• De olika stadsdelarna med sina totalt olika och alldeles av varandra oberoende underbara stil, charm och atmosfär. Jag har ju varit en inbiten söderböna under hela min studietid och rörde mig bara i de norra delarna av staden om något särskilt skulle ske eller uträttas, så som besök hos enda norr-pinglan F eller sommartids-besök på stranden. Nu däremot… nu skall jag bli tågaborgare! [läses med fördel med förnäm röst] Jag har upptäckt denna stadsdels charm och otroligt vackra arkitektur och tror att jag kommer att trivas ypperligt i den lägenhet jag får kalla min egen från mitten av augusti.
  

Det är lite som att jag nu upplever Helsingborg på ett nytt sätt. Det är inte längre min studentstad. Det är staden där jag nu slår mig till ro. Som en riktig medborgare.

Och Helsingborgs-livet från den andra sidan är inte så dumt!

Och på tal om olika sidor och in the spirit av senaste tidens EM-fotboll (vilken jag beskådade både på Olympia och på storbild på Sundstorget)… När skall den svenska fotbollspubliken inse att "Andra sidan är ni klara…" är en töntig ramsa?!

Vinst över intoleransen

Som den intoleranta jäkel jag är (ja, då syftar jag på min laktosintolerans och ingenting annat) så är denna värmebölja tämligen svår att uthärda då glasskioskerna duggar tätt men de laktosfria alternativen begränsas till diverse isiga, rinniga eller på annat sätt ointressanta sorbeter. Så döm om min glädje då jag idag på väg tillbaka från en finfin lunch med en kollega i solen på Sundstorget upptäckte den lilla butiken Glasshuset. Där inne fann jag nämligen laktosfri glass som förvisso kallas sorbet men som är krämig som en gräddglass. Då glassen presenterades för mig som en sorbet var jag naturligtvis minst sagt skeptisk men något sa mig att jag inte borde förkasta just denna... Smakerna var möjligen lite väl blygsamma i sitt antal och variation. Dock inköptes snabbt en kula mango- och en kula vattenmelon-"sorbet" i bägare (det enda som gäller). Och gott var det! Yay! Sommarens glassintag är räddat - åtminstone under de varma arbetsdagarna... :)

Här är skönheten, och som bonus får ni sundsutsikten från mitt skrivbord på kontoret :) Jag klagar inte ett dugg just nu. Dessutom är det bara en arbetsdag till Sommarfesten #1, fyra arbetsdagar till "semester" och en vecka till Malta! Ah yeah!

[Tebauka ei Skawune] eller Nomaden har hittat hem

Om någon frågade mig för ett år sedan om jag trodde att jag ett år senare skulle befinna mig i tillbaka i Helsingborg, kommunalt förvärvsarbetande och sökandes efter (ännu) en bostad i min gamla studentstad så skulle mitt tveklösa svar ha varit "Osannolikt". Men vid närmare eftertanke vore det inte alls osannolikt. Snarare tvärtom. För om det är en sak jag har lärt mig under de senaste tjugosex åren så är det att vänta det oväntade. Att inte planera mer än nödvändigt. Att ta dagen som den kommer. Och kanske mest av allt, att ta tillvara på de tillfällen då en ny dörr öppnas eller en ny väg blir synlig. För det blir ju ändå sällan som man tänkt sig och tur är väl det, för alla de tillfälligheter i mitt liv som lett till värdefulla möten, nya chanser och spännande äventyr är fler än jag kan räkna upp på rak arm.

Under det senaste året har jag levt och arbetat i ett antal städer där min koppling till staden och dess invånare varit i stort sett obefintlig. Visst lärde jag känna många människor under mina vistelser (några av dem blev mycket värdefulla vänner och kollegor) men jag har varit oförmögen att känna mig hemma eller göra mig hemmastadd på någon av platserna. Det är mer än ett år sedan jag hade en egen bostad med mina egna saker och med en känsla av hemma på riktigt.

Under året fick jag veta att den väg jag valt att gå i form av tjänsten som trainee plötsligt stängdes och framkomligheten runt omkring tedde sig mycket begränsad. Därför började jag söka diverse jobb i olika delar av landet men kände att det var dags att försöka sikta in mig på en flytt till Göteborg där jag länge velat prova på att leva och bo. Men trots att jobbansökningarna sändes ut som vore de spam (om än mycket genomarbetad sådan) uteblev det önskade resultatet. Svaren var färre än soltimmarna på midsommarafton. Demoralisering varvades med "skam den som ger sig"-instinkt. Jobbet i Skövde lunkade på och den dagliga pendlingen om cirka två timmar (i vardera riktning) tyngde ner mig som vore den en kall blöt filt. Med hjälp av fantastiska helger, småresor och inplanerade aktiviteter tog jag mig ändå igenom våren och njöt av varje stund med vänner och familj.

Så plötsligt en aprildag kom ett litet meddelande från vad som i mångas ögon kanske ses som oväntat håll, nämligen omtänksamma S (min före dettas sambo). Meddelandet talade om att J hade fått en förfrågan om lämplig kandidat till ett jobb som skulle bli ledigt inom kort. Jobbeskrivningen var som gjord för mig, mina egenskaper och erfarenheter. Via ett omgående ivägsänt ansökningsbrev, en hastig resa till Helsingborg för att intervjuas, ett glädjande erbjudande om att jobbet var mitt samt en månads uppsägningstid på gamla jobbet är jag nu tillbaka i min gamla studentstad. Och jag kunde inte trivas bättre! Göteborg kan vänta. Kanske för evigt. Vem vet?! Det blir ju sällan som man tänkt sig. Och vilken tur det är!

Det enda som saknas nu är den där efterlängtade bostaden som är min egen. Jag söker nu med ljus och lykta i sundets pärla efter ett ställe att ställa mina flyttkartonger. Förhoppningsvis blir de kvar lite längre på ett och samma ställe denna gång. Mitt nomadliknande liv har tappat sin tjusning och jag känner mig nu mer lockad än någonsin att ha en fast punkt. Resor och äventyr skall så klart inte uteslutas, men att ha en bas att kalla hem känns nu allt mer viktig.

Tills vidare har min underbara vän I givit upp sin egen fristad för att husera mig och min resväska. Det är oändligt uppskattat på ett sätt jag inte vet hur jag ska beskriva. Så snart jag har min egen bostad skall jag föra generositeten vidare genom att alltid hjälpa en vän i behov av husrum. Och självklart finna ett sätt att visa I hur mycket min tillfälliga bostad betyder.

Helsingborg är sig likt. Och samtidigt inte. Det känns bekant, hemma, nytt, fräscht och fullt av möjligheter på en och samma gång.

Håll ögonen öppna efter de gläntande dörrarna. Vänta det oväntade. Och njut av resultatet! I sure am.

Sol, sång, samba, Slottsskogen och Sköna maj!

Så skall senaste skeendena sammanfattas!

Det är för mig första gången jag verkligen förstår förträffligheten med långhelger. Att lämna jobbet tidigt på torsdagen, hinna låta en frisör både klippa och slinga mitt hår innan jag hoppar på tåget till underbara vännen M i Göteborg, att möta upp med nya och gamla vänner i Slottsskogen för ett (i Göteborg) sedvanligt valborgsfirande (jag kan för de icke invigda berätta att det går till nästan exakt som i Stadsparken i Lund!), sjungandes och gitarrspelandes avnjuta en grillmåltid (som visserligen tog vägen via gräsmattan men likväl smakade utmärkt) med vin, få en spontan privat vårkonsert av M's bror och dennes kringvandrande manskör (som framförde en alldeles underbar version av Sköna maj, vilken förutom sitt fina arr bjöd på en humoristisk och klockren avslutning i form av ett maj-ackord!), för att sedan vakna dagen efter och inse att det bara är fredag! Denna tillbringades med en frukost-picnic med bästa M på en central gräsmatta bland andra soldyrkare. Efter en liten tupplur i gräset (då M's nacke och mina armar – med undantag för huden under linnets axelband på överarmarna… – fick lite för mycket av det goda solljuset) mötte vi upp med vännerna J & B från gamla goda helsingborgstiden och drack en islatte i… ja, solen! På kvällen stod Brasilianska föreningen för lokalen då en vän till en vän till M firade sin födelsedag. Mycket salsa och samba senare gick vi hem för att morgonen därpå vakna och… inse att det ännu bara är lördag! Jaa, långhelger är för härliga!

Hemma i Jönköping igen hann jag med en trevlig visit på syster E och hennes M's fest innan jag stupade i soffan hemma och njöt av film varvat med små slumrar.

Söndagen har spenderats som en söndag bör; i måttlig fart med diverse hushållsysslor och allmänt fixande.

Imorgon börjar en ny vecka. Den fjärde sista innan jag börjar mitt nya jobb i min gamla hemstad. Livet känns på det stora hela fint!

Vårkänslor och en recension. … Eller recension av vårkänslor?

Idag beslutade jag att detta skulle bli dagen då jag blev hjälplöst förälskad. Jag har spanat in objektet i fråga i mer än två veckor nu och idag då solen sken utanför mitt kontorsfönster beslutade jag att det var dags att låta mig falla för lockelsen. I väntan på tåget hem tog jag tillfället i akt och närmade mig mitt span. Till min stora besvikelse föll jag inte alls pladask! Den Nogger Mint som införskaffades på stationens Pressbyrån var inte så överväldigande god som jag, baserat på produktbeskrivningen i någon Metro-utgåva, hade väntat mig. Besvikelsen var dock inte total. Glassen hade sina fördelar. Choklad och mint är en säker kombination som alltid brukar gå hem hos mig och det var så klart denna som fick mig såld i reklamen. Den funkade så klart även denna gång men det var den stora chunken av något slags nougat i mitten som drog ner upplevelsen markant. Men om jag förstår det hela rätt är den lite av poängen med Nogger… Det är nog helt enkelt därför jag inte brukar köpa den glassen.

Vissa dagar är i alla fall allting lite vackrare än annars. Vätterns kulör var idag intensivt indigo. Solens strålar var så fantastiska på mitt ansikte genom tågfönstret. Västgötaslätterna var anammande gröna och gav en hint av sommarlandskap. Doften av vår i luften var kristallklar. Vintern raaaaasat ut…! Eller som min underbara vän I uttryckte det: "Nu är plastgräsmattan utrullad på balkongen – nu är det vår!" :)

What a difference a week makes!

Jag har just avnjutit en veckas semester vilken startades med att kosan styrdes mot Göteborg där vännen M och jag gick ut och åt middag (var jag uppmanades legitimera min ålder för kontroll att jag faktiskt uppnått 18 år…) och uppdaterade varandra på den senaste månadens händelseförlopp i våra liv. Det var efterlängtat. Dagen efter åkte vi tillsammans med makarna K till allas vår före detta hemstad Helsingborg där vi tillsammans med ännu fler ex-spexare avnjöt en fin spexföreställning. Natten tillbringades på hotell vilket ledde till att helgen avrundades med en finfin hotellfrukost. Att bo på hotell när man är ledig är rätt fint ändå… :)

På måndagen styrde jag Gula Faran mot Växjö där jag, efter en fin återträff i solen på en uteservering, lämnade bilen till förmån för flyget som tog mig till min käre bror och söta M i Holland. Veckan tillbringades slöandes till fulländning liksom cyklandes i de vackra omgivningarna. Födelsedagspresenten jag hade med mig gick hem; Mario Kart med ratt-handkontroll till Wii :) Då vädret plötsligt uppnådde juli-mått lade vi ner tv-spelandet och vistades utomhus. Under påskhelgen gjorde vi en road trip till Tyskland via Luxemburg och njöt av våren som exploderade framför ögonen på oss i Mosel-dalen. Gott vin, god mat och umgänge med J&M gjorde min semestervecka fulländad.

På vägen hem bjöd Ryanair på två tankeställare. Den första framkallade ett litet fniss hos mig och uppstod då flygvärdinnan via mikrofonen talade om att toaletten är utrustad med "baby changing facilities". Jag sneglade då på mamman och babyn på andra sidan gången och kontemplerade att fråga henne om hon var intresserad att gå bort till toaletten för att byta ut sin avgrundsvrålande bebis mot en av en tystare modell, förslagsvis den sovande telingen på rad två…? Men det gjorde jag inte. Den andra funderaren fick jag då planet landade safe and sound och en stor skara av passagerarna (i sann Ryanair-anda) bjöd på en rungande applåd. Why oh why?! Javisst, jag är också glad att besättningen lyckades motarbeta gravitationen och föra mig från punkt A till B på en imponerande kort tid, men det är ju ändå det som är deras jobb. Tänk om ett gäng främlingar skulle stå utanför mitt kontor varje eftermiddag och möta mig med en stående ovation när jag packar ihop och går hem efter en dag på kontoret… "Grattis Linda! Bra jobbat! Du har utfört de arbetsuppgifter som förväntas av dig."

Hursomhelst, semestern har gjort mig väl. Jag behövde komma bort ett tag och få nya perspektiv. Och jag menar… vem kan må dåligt cyklandes på en pittoresk holländsk landsbygd med Michael Bublé i lurarna?!

Att se fram emot nu:

Maj, juni och juli! Då fylls ett flertal helger med trevliga saker så som häng i Göteborg med Gbg-varvet, STS-träff, festival i Holland med makalöst många bra band, 30-årsfest i Malmö, sommarfest i skärgårdsidyllen… och sedan ännu en STS-sväng på Malta. :) Och därefter, förhoppningsvis ett nytt jobb på en plats där jag vill leva och bo! :)