Knappt med knappar? Knappast!

Igår gav jag mig i kast med uppgiften att finna knappar till min tämligen nya blus vars knappar vid första användningen började trilla av en efter en i rask takt. Målet var att finna små, svarta knappar i enkelt utförande. 'Hur svårt kan det vara?', tänkte jag glatt då jag efter jobbet gav mig iväg mot den gata där jag ville minnas att det ligger en tygaffär. Mycket riktigt fanns där en tygaffär. Men små, svarta knappar i enkelt utförande? Nej se det hade de inte. Däremot kunde de (och ville hemskt gärna) erbjuda diverse olikformade knappar i grälla färger, mässing och guld. Tack, men nej tack.

Små, svarta knappar i enkelt utförande. Det måste väl ändå ses som knapp 1A? Knapparnas knapp, liksom. Min gode förebild (?) Jerry Seinfeld gjorde en reflektion över detta (så klart) en gång - mycket underhållande. Hittar inte klippet på nätet men återkommer om så görs.

Hur som helst, efter den första misslyckade episoden på knappjakten fortsatte jag till vad jag förväntade mig skulle bli ett säkert kort. Ateljé Helene, runt hörnet från min käre Fs borstad, var välbesökt under min spextid då det skulle inhandlas peruker, udda tyger, hela kostymer eller… just det, knappar. Jag mindes dock inte utbudet… Detta är vad jag möttes av:

Knappar en masse! ... och detta är bara en minimal del av det totala utbudet...

Knappar i sektionen "grå knappar".













Nu börjar det likna nåt! "Svarta knappar".











Och om man vill: "80-talsknappen" eller varför inte "60-talsknappen"?!

Så, efter vad som kändes som en halv eftermiddag i knappbutiken, fann jag min knapp. En anspråkslös sak i liten, rund modell. I svart.

Andra sidan, är ni klara…?!

Helsingborg är bra härligt! Jag får nog erkänna att jag, då jag flyttade härifrån för ungefär ett år sedan, hade förträngt många av stadens underbara företeelser och särskilda egenskaper. Jag upplevde att staden för alltid i mina ögon skulle förknippas med mitt studentliv och det gjorde att jag kände mig tämligen "klar" med staden då jag stod med mitt examensdiplom i handen utanför konserthuset i juni förra året. Så efter ett år i exil runtom i Sverige var det en oväntad känsla som spred sig i min kropp och i mitt sinne då jag i Gula Faran färdades in i staden för en dryg månad sedan… jag upplevde genuin glädje, en känsla av hemmahörande och med nyöppnade ögon för det vackra och trevliga med staden.

Några företeelser har under de senaste veckorna stuckit ut och därför vill jag gärna redogöra för dem. Jag lägger in en brasklapp för att vissa av dem må vara en aning klyschiga men de är likväl några av de saker som jag har uppmärksammat och det är min lista så get over it :)

• Kaffedoften som slog mig redan vid E4-avfarten in mot stan var lika slående och underbar som första gången jag kom till sundets pärla. Den hade dock falnat i mitt medvetande under de sista åren och året på vift verkar således ha gjort mig och mitt doftsinne gott.
  

  Bonus-anekdot i ämnet: Under mina första månader i Helsingborg för sex år sedan bodde jag på Fredriksdal. Varje morgon då jag klev utanför min dörr redo för att cykla ner till campus slogs jag av häpnaden av att någon av mina grannar hade lyckats bränna sitt rostbröd… igen! Det hände varenda morgon. Jag fattade ingenting. Hur lyckas man? Jag övervägde att knacka dörr och vänligt men bestämt rekommendera vederbörande att utnyttja brödrostens garanti… Tills det en dag i ett samtal med någon annan nyinflyttad student gick upp et ljus för mig… Bränt-rostbröds-doften var i själva verket kafferosteridoften från fabriken ett stenkast norrut… ahaaaaa!
  

• Havet! Ja visst! Närheten går inte att undgå. Vart man än i denna stad vänder sig känns det nära. Att jag sedan jobbar 100 meter (eller så… jag är urdålig på måttuppskattningar) från kajkanten och har sundsutsikt från min skrivbordsstol bidrar så klart till medvetenheten.
  
• Fiskmåsar. De är så klart ett resultat av föregående punkt men jag tycker ändå att de förtjänar en egen punkt här för när jag hör dem blir jag glad eftersom de påminner mig om jag återigen bor vid havet där jag trivs så bra. (Jag reserverar mig för att dementera denna punkts existens vid ett senare tillfälle om måsarna skulle ställa till problem för mig, vilket de ju är kända för att kunna göra…)
  
• Vänner! De som följt min blogg eller på annat sätt varit i kontakt med mig under det senaste året har knappast kunnat undgå hur påträngande mycket jag saknade att ha mina vänner i närheten. Även om man inte alltid ses så ofta trots att man bor nära så är det absolut väsentligt för välbefinnandet att ha dem i samma stad, eller åtminstone landskap, så att man kan ses om och när man vill utan att behöva planera veckor eller månader i förväg… att bara kunna hänga!
  
• De olika stadsdelarna med sina totalt olika och alldeles av varandra oberoende underbara stil, charm och atmosfär. Jag har ju varit en inbiten söderböna under hela min studietid och rörde mig bara i de norra delarna av staden om något särskilt skulle ske eller uträttas, så som besök hos enda norr-pinglan F eller sommartids-besök på stranden. Nu däremot… nu skall jag bli tågaborgare! [läses med fördel med förnäm röst] Jag har upptäckt denna stadsdels charm och otroligt vackra arkitektur och tror att jag kommer att trivas ypperligt i den lägenhet jag får kalla min egen från mitten av augusti.
  

Det är lite som att jag nu upplever Helsingborg på ett nytt sätt. Det är inte längre min studentstad. Det är staden där jag nu slår mig till ro. Som en riktig medborgare.

Och Helsingborgs-livet från den andra sidan är inte så dumt!

Och på tal om olika sidor och in the spirit av senaste tidens EM-fotboll (vilken jag beskådade både på Olympia och på storbild på Sundstorget)… När skall den svenska fotbollspubliken inse att "Andra sidan är ni klara…" är en töntig ramsa?!

Vinst över intoleransen

Som den intoleranta jäkel jag är (ja, då syftar jag på min laktosintolerans och ingenting annat) så är denna värmebölja tämligen svår att uthärda då glasskioskerna duggar tätt men de laktosfria alternativen begränsas till diverse isiga, rinniga eller på annat sätt ointressanta sorbeter. Så döm om min glädje då jag idag på väg tillbaka från en finfin lunch med en kollega i solen på Sundstorget upptäckte den lilla butiken Glasshuset. Där inne fann jag nämligen laktosfri glass som förvisso kallas sorbet men som är krämig som en gräddglass. Då glassen presenterades för mig som en sorbet var jag naturligtvis minst sagt skeptisk men något sa mig att jag inte borde förkasta just denna... Smakerna var möjligen lite väl blygsamma i sitt antal och variation. Dock inköptes snabbt en kula mango- och en kula vattenmelon-"sorbet" i bägare (det enda som gäller). Och gott var det! Yay! Sommarens glassintag är räddat - åtminstone under de varma arbetsdagarna... :)

Här är skönheten, och som bonus får ni sundsutsikten från mitt skrivbord på kontoret :) Jag klagar inte ett dugg just nu. Dessutom är det bara en arbetsdag till Sommarfesten #1, fyra arbetsdagar till "semester" och en vecka till Malta! Ah yeah!

[Tebauka ei Skawune] eller Nomaden har hittat hem

Om någon frågade mig för ett år sedan om jag trodde att jag ett år senare skulle befinna mig i tillbaka i Helsingborg, kommunalt förvärvsarbetande och sökandes efter (ännu) en bostad i min gamla studentstad så skulle mitt tveklösa svar ha varit "Osannolikt". Men vid närmare eftertanke vore det inte alls osannolikt. Snarare tvärtom. För om det är en sak jag har lärt mig under de senaste tjugosex åren så är det att vänta det oväntade. Att inte planera mer än nödvändigt. Att ta dagen som den kommer. Och kanske mest av allt, att ta tillvara på de tillfällen då en ny dörr öppnas eller en ny väg blir synlig. För det blir ju ändå sällan som man tänkt sig och tur är väl det, för alla de tillfälligheter i mitt liv som lett till värdefulla möten, nya chanser och spännande äventyr är fler än jag kan räkna upp på rak arm.

Under det senaste året har jag levt och arbetat i ett antal städer där min koppling till staden och dess invånare varit i stort sett obefintlig. Visst lärde jag känna många människor under mina vistelser (några av dem blev mycket värdefulla vänner och kollegor) men jag har varit oförmögen att känna mig hemma eller göra mig hemmastadd på någon av platserna. Det är mer än ett år sedan jag hade en egen bostad med mina egna saker och med en känsla av hemma på riktigt.

Under året fick jag veta att den väg jag valt att gå i form av tjänsten som trainee plötsligt stängdes och framkomligheten runt omkring tedde sig mycket begränsad. Därför började jag söka diverse jobb i olika delar av landet men kände att det var dags att försöka sikta in mig på en flytt till Göteborg där jag länge velat prova på att leva och bo. Men trots att jobbansökningarna sändes ut som vore de spam (om än mycket genomarbetad sådan) uteblev det önskade resultatet. Svaren var färre än soltimmarna på midsommarafton. Demoralisering varvades med "skam den som ger sig"-instinkt. Jobbet i Skövde lunkade på och den dagliga pendlingen om cirka två timmar (i vardera riktning) tyngde ner mig som vore den en kall blöt filt. Med hjälp av fantastiska helger, småresor och inplanerade aktiviteter tog jag mig ändå igenom våren och njöt av varje stund med vänner och familj.

Så plötsligt en aprildag kom ett litet meddelande från vad som i mångas ögon kanske ses som oväntat håll, nämligen omtänksamma S (min före dettas sambo). Meddelandet talade om att J hade fått en förfrågan om lämplig kandidat till ett jobb som skulle bli ledigt inom kort. Jobbeskrivningen var som gjord för mig, mina egenskaper och erfarenheter. Via ett omgående ivägsänt ansökningsbrev, en hastig resa till Helsingborg för att intervjuas, ett glädjande erbjudande om att jobbet var mitt samt en månads uppsägningstid på gamla jobbet är jag nu tillbaka i min gamla studentstad. Och jag kunde inte trivas bättre! Göteborg kan vänta. Kanske för evigt. Vem vet?! Det blir ju sällan som man tänkt sig. Och vilken tur det är!

Det enda som saknas nu är den där efterlängtade bostaden som är min egen. Jag söker nu med ljus och lykta i sundets pärla efter ett ställe att ställa mina flyttkartonger. Förhoppningsvis blir de kvar lite längre på ett och samma ställe denna gång. Mitt nomadliknande liv har tappat sin tjusning och jag känner mig nu mer lockad än någonsin att ha en fast punkt. Resor och äventyr skall så klart inte uteslutas, men att ha en bas att kalla hem känns nu allt mer viktig.

Tills vidare har min underbara vän I givit upp sin egen fristad för att husera mig och min resväska. Det är oändligt uppskattat på ett sätt jag inte vet hur jag ska beskriva. Så snart jag har min egen bostad skall jag föra generositeten vidare genom att alltid hjälpa en vän i behov av husrum. Och självklart finna ett sätt att visa I hur mycket min tillfälliga bostad betyder.

Helsingborg är sig likt. Och samtidigt inte. Det känns bekant, hemma, nytt, fräscht och fullt av möjligheter på en och samma gång.

Håll ögonen öppna efter de gläntande dörrarna. Vänta det oväntade. Och njut av resultatet! I sure am.

Sol, sång, samba, Slottsskogen och Sköna maj!

Så skall senaste skeendena sammanfattas!

Det är för mig första gången jag verkligen förstår förträffligheten med långhelger. Att lämna jobbet tidigt på torsdagen, hinna låta en frisör både klippa och slinga mitt hår innan jag hoppar på tåget till underbara vännen M i Göteborg, att möta upp med nya och gamla vänner i Slottsskogen för ett (i Göteborg) sedvanligt valborgsfirande (jag kan för de icke invigda berätta att det går till nästan exakt som i Stadsparken i Lund!), sjungandes och gitarrspelandes avnjuta en grillmåltid (som visserligen tog vägen via gräsmattan men likväl smakade utmärkt) med vin, få en spontan privat vårkonsert av M's bror och dennes kringvandrande manskör (som framförde en alldeles underbar version av Sköna maj, vilken förutom sitt fina arr bjöd på en humoristisk och klockren avslutning i form av ett maj-ackord!), för att sedan vakna dagen efter och inse att det bara är fredag! Denna tillbringades med en frukost-picnic med bästa M på en central gräsmatta bland andra soldyrkare. Efter en liten tupplur i gräset (då M's nacke och mina armar – med undantag för huden under linnets axelband på överarmarna… – fick lite för mycket av det goda solljuset) mötte vi upp med vännerna J & B från gamla goda helsingborgstiden och drack en islatte i… ja, solen! På kvällen stod Brasilianska föreningen för lokalen då en vän till en vän till M firade sin födelsedag. Mycket salsa och samba senare gick vi hem för att morgonen därpå vakna och… inse att det ännu bara är lördag! Jaa, långhelger är för härliga!

Hemma i Jönköping igen hann jag med en trevlig visit på syster E och hennes M's fest innan jag stupade i soffan hemma och njöt av film varvat med små slumrar.

Söndagen har spenderats som en söndag bör; i måttlig fart med diverse hushållsysslor och allmänt fixande.

Imorgon börjar en ny vecka. Den fjärde sista innan jag börjar mitt nya jobb i min gamla hemstad. Livet känns på det stora hela fint!

Vårkänslor och en recension. … Eller recension av vårkänslor?

Idag beslutade jag att detta skulle bli dagen då jag blev hjälplöst förälskad. Jag har spanat in objektet i fråga i mer än två veckor nu och idag då solen sken utanför mitt kontorsfönster beslutade jag att det var dags att låta mig falla för lockelsen. I väntan på tåget hem tog jag tillfället i akt och närmade mig mitt span. Till min stora besvikelse föll jag inte alls pladask! Den Nogger Mint som införskaffades på stationens Pressbyrån var inte så överväldigande god som jag, baserat på produktbeskrivningen i någon Metro-utgåva, hade väntat mig. Besvikelsen var dock inte total. Glassen hade sina fördelar. Choklad och mint är en säker kombination som alltid brukar gå hem hos mig och det var så klart denna som fick mig såld i reklamen. Den funkade så klart även denna gång men det var den stora chunken av något slags nougat i mitten som drog ner upplevelsen markant. Men om jag förstår det hela rätt är den lite av poängen med Nogger… Det är nog helt enkelt därför jag inte brukar köpa den glassen.

Vissa dagar är i alla fall allting lite vackrare än annars. Vätterns kulör var idag intensivt indigo. Solens strålar var så fantastiska på mitt ansikte genom tågfönstret. Västgötaslätterna var anammande gröna och gav en hint av sommarlandskap. Doften av vår i luften var kristallklar. Vintern raaaaasat ut…! Eller som min underbara vän I uttryckte det: "Nu är plastgräsmattan utrullad på balkongen – nu är det vår!" :)

What a difference a week makes!

Jag har just avnjutit en veckas semester vilken startades med att kosan styrdes mot Göteborg där vännen M och jag gick ut och åt middag (var jag uppmanades legitimera min ålder för kontroll att jag faktiskt uppnått 18 år…) och uppdaterade varandra på den senaste månadens händelseförlopp i våra liv. Det var efterlängtat. Dagen efter åkte vi tillsammans med makarna K till allas vår före detta hemstad Helsingborg där vi tillsammans med ännu fler ex-spexare avnjöt en fin spexföreställning. Natten tillbringades på hotell vilket ledde till att helgen avrundades med en finfin hotellfrukost. Att bo på hotell när man är ledig är rätt fint ändå… :)

På måndagen styrde jag Gula Faran mot Växjö där jag, efter en fin återträff i solen på en uteservering, lämnade bilen till förmån för flyget som tog mig till min käre bror och söta M i Holland. Veckan tillbringades slöandes till fulländning liksom cyklandes i de vackra omgivningarna. Födelsedagspresenten jag hade med mig gick hem; Mario Kart med ratt-handkontroll till Wii :) Då vädret plötsligt uppnådde juli-mått lade vi ner tv-spelandet och vistades utomhus. Under påskhelgen gjorde vi en road trip till Tyskland via Luxemburg och njöt av våren som exploderade framför ögonen på oss i Mosel-dalen. Gott vin, god mat och umgänge med J&M gjorde min semestervecka fulländad.

På vägen hem bjöd Ryanair på två tankeställare. Den första framkallade ett litet fniss hos mig och uppstod då flygvärdinnan via mikrofonen talade om att toaletten är utrustad med "baby changing facilities". Jag sneglade då på mamman och babyn på andra sidan gången och kontemplerade att fråga henne om hon var intresserad att gå bort till toaletten för att byta ut sin avgrundsvrålande bebis mot en av en tystare modell, förslagsvis den sovande telingen på rad två…? Men det gjorde jag inte. Den andra funderaren fick jag då planet landade safe and sound och en stor skara av passagerarna (i sann Ryanair-anda) bjöd på en rungande applåd. Why oh why?! Javisst, jag är också glad att besättningen lyckades motarbeta gravitationen och föra mig från punkt A till B på en imponerande kort tid, men det är ju ändå det som är deras jobb. Tänk om ett gäng främlingar skulle stå utanför mitt kontor varje eftermiddag och möta mig med en stående ovation när jag packar ihop och går hem efter en dag på kontoret… "Grattis Linda! Bra jobbat! Du har utfört de arbetsuppgifter som förväntas av dig."

Hursomhelst, semestern har gjort mig väl. Jag behövde komma bort ett tag och få nya perspektiv. Och jag menar… vem kan må dåligt cyklandes på en pittoresk holländsk landsbygd med Michael Bublé i lurarna?!

Att se fram emot nu:

Maj, juni och juli! Då fylls ett flertal helger med trevliga saker så som häng i Göteborg med Gbg-varvet, STS-träff, festival i Holland med makalöst många bra band, 30-årsfest i Malmö, sommarfest i skärgårdsidyllen… och sedan ännu en STS-sväng på Malta. :) Och därefter, förhoppningsvis ett nytt jobb på en plats där jag vill leva och bo! :)

Solskensjournalistik på hög nivå

Som den pendlare jag blivit plockar jag varje morgon då jag embarkerar bussen (som tar mig till tåget som tar mig till nästa tåg som tar mig till taxin som tar mig till jobbet) upp ett exemplar av den tveksamt kvalitativa men ändock syftesuppfyllande tidningen Metro. Eftersom jag har en väl tilltagen mängd tid till förfogande under resan brukar jag läsa tidningen ganska noga (såvida jag inte använder tiden till att arbeta, vill säga). Därför läses även de mest marginaliserade notiser. Imorse fångade en sådan min uppmärksamhet och det var inte långt ifrån att ett ljudligt fniss lämnade min mun mitt bland alla morgontrötta medpendlare. Därmed vill jag nu dela med mig av denna högkvalitativa journalistik. Oj, vad de måste ha fnissat förnöjt på redaktionen då de kom upp med denna briljanta idé…

"Hallå där… Anna Österman, meteorolog på SMHI som hade stora datorproblem i går eftermiddag.
Kom datorproblemen som en blixt från klar himmel?
– Hur menar du? Det är väl ingen som väntar sig sådana driftstörningar.
Det här fanns inte på kartan?
– Nej.
Är det första gången ni hamnar i blåsväder?
– Vad jag vet, ja.
Har ni översvämmats av telefonsamtal?
– Nej, det har gått ganska bra.
Står klagomålen som spön i backen?
– Nej.
Tur att vi fick en prognos till slut – annars hade det blivit läsarstorm.
– Jaa ... men de kunder vi varit i kontakt med har faktiskt tagit det här bra."

Kedjebrevets revansch

Det är alltid trevligt att på e-post från vänner och bekanta när man inte förväntar sig det. Många menar ju att inget slår mottagandet av ett fysiskt, hederligt pappersbrev och jag har tidigare varit benägen att hålla med. Idag fick jag dock ett e-brev som motsvarade denna sköna känsla. Och tro det eller ej, men det var ett kedjebrev! Ett dito av den gamla klassiska modellen, fast via e-post. Alltså inget massutskickat spam, utan ett riktigt kedjebrev.

Jag hade glömt fenomenets existens. Och kanske blivit påverkad av de negativa och misstänksamma röster som ofta höjdes om kedjebrev back in the day. Men nu mindes jag barndomens glada dagar och kedjebrevens introduktion i mitt liv. Det började med att min äldre bror (eller om det var en vän…) deltog i en kedja där han fick en stor mängd tablettaskar sända till sig genom en tillsynes mycket liten insats (att skicka ett par brev till vänner samt att skicka en tablettask till någon främling).

En tid senare var det min tur. Jag minns hur jag med stor entusiasm, en rejäl mängd hopp och lite pirr i magen kastade mig in i min första (och enda?) kedja. Den bestod av möjligheten att – om jag skickade kedjan vidare till ett visst antal vänner – få en stor mängd chokladkakor från kända och främmande människor hemlevererade av de snälla människorna på Posten. Och kors i taket – det fick jag! En efter en ramlade de in… av allehanda slag och med varierande kvalitet – men tillfredsställelsen var total!

Någon gång därefter föll detta fenomen i glömska i min tillvaro. Till idag! Döm om min förvåning när vännen I skickade mig ett kedjebrev. Och via e-post av alla kommunikationsslag! Denna gång skall begagnade pocketböcker flyga och flänga riket runt – ett initiativ jag gärna stödjer då pocketböcker ju är ett föremål som ofta köps, slits och slängs, vilket ju jag som Miljökonsult (min nya, självalda arbetstitel) inte kan rättfärdiga.

Så, fortsättning följer på detta nya projekt jag nu ger mig in i.

Vuxenpoäng, ja tack?

Igår samlades vuxenpoäng på hög i ett litet hotellrum i den västgötska metropol där jag så ofta befinner mig. Under ett telefonmöte med min bank införlivades allehanda och mycket praktiska kunskaper om min ekonomiska pensionssituation. Det premiepensionssamtalades, avtalsdiskuterades och fondades. Jag insåg att det är cirka 39 år till dess jag kan lägga förvärvsarbete åt sidan och ägna dagarna åt enbart självförverkligande fritidsaktiviteter och jag blev varse den egna insats som krävs för att jag efter pensioneringen skall kunna inbringa en månadsinkomst motsvarande den jag kommer bli van att tjäna under min karriär. Det var läskigt.

Och resultatet av gårdagens möte? Jag är nu stolt innehavare av en liten avdelning på min internetbank som faller under rubriken "Pensionssparande". Japp, vuxenpoängen flödar så det förslår!

… Det är nog bäst att jag genast sätter på P3 Star på webradion, facebookar lite, går till Systemet och lämnar fram körkortet innan de ens hinner fråga och sedan åker hem till mamma och blir lite trotsig. För all den här vuxenheten håller ju inte…

Nostalgia Locomotive

Förutom att dagens titel också syftar till en förträfflig låt av The Mo, som nu i sig själv skulle kunna klassas som nostalgi, vill dagens inlägg föra tankarna till en tid som flytt… och de ting man kanske hoppades skulle ha flytt för alltid tillsammans med den.

Idag på Nyhetsmorgon (programmet som är mitt sällskap om mornarna då jag vaknar på hotellrummet) visades vårens mode upp av en Ebba von Sydow/Sofie Fahrman/Elin Kling-klon (eller så var det helt enkelt någon av dem). Programledarna och undertecknad förvånades ikapp över att bland annat cykelbyxan gör sitt återtåg till sommaren… Låt mig upprepa: cykelbyxan! Minns ni?! Den där blanka och stretchiga, alternativt matta i jersey-material och ännu mer stretchiga, i kulörta färger eller menlösa pasteller som vi bar tillsammans med en allt för stor t-shirt i motsvarande färgskala. Ibland matchade mina fint, med byxorna i Mimmi Pigg-mönstrat lila och tröjan i en annan nyans av lila med en stor Mimmi-blaffa på framsidan. Allt enligt H&M Rowells senaste katalog. (Mamma och jag såg det som en helig stund varje säsong att samlas över den nyanlända katalogen och sedan ringa och beställa – för det gjorde man innan Internets intåg – den nya semestergarderoben.) Herrejösses… ska dessa byxor göra comeback? Det är mycket få förunnat (?) att bära dessa med ett smickrande resultat. Bevare oss…

En annan nostalgi-framkallande händelse skedde då jag slöläsandes någon av våra större kvällstidningar påträffade ett heluppslag om Kattis Ahlström. Hon följer tydligen cykelbyxans exempel och gör också comeback. Och visst kommer de lite från samma era? 1992 sändes hennes TV-serie 7-9. Det var ungefär samma år som cykelbyxan var it-plagget på min lågstadieskola. Minns ni?! Visst var 7-9 programmet i vilket deltagarna kunde vinna en gigantisk geléråtta? Oj, vad jag avundades vinnarna. (Då jag senare i skolgången fick genomföra experimentet där en vanlig geléråtta i ett glas vatten över natten förvandlades till modell mindre gigantisk förstod jag dock att jag skulle vara glad att jag aldrig vann. Bara tanken på hur jätten skulle växa i magen...)

Detta får mig att fundera. Vad minns/saknar ni från tider som flytt? Vad önskas aldrig någonsin göra comeback?

Vad retail therapy och (andras) vårkänslor kan göra för välbefinnandet

I dagens solsken tog jag och modern oss en sväng på stadens gator. I butik efter butik skådades, kändes och avnjöts en kaskad av nyinkomna vårfärger på allehanda klädesplagg och inredningsattiraljer. De fräscha kulörerna och klädesmodellerna som andades solsken och sommarnöjen spred en känsla av glädje och hopp om bättre tider. Det blev inte många inköp under stadsturen, jag nöjde mig men en kjol och en scarf.
Men tänk att ett ombyte i nyanser kan göra sådan skillnad för humöret!

Har man inte turen att känna vårkänslor själv har jag upplevt att man kan ta hjälp av andras dito. Under senaste tiden har kända par så som schlagerparet Måns och Marie, Hans Majonnäs Honungens kronprinsesspar och sist men inte minst det hetaste dansparet sedan Fred Astaire och Ginger Rogers – Laila Bagge och Niclas Wahlgren – spridit kärlek och hopp i vintermörkret. De sistnämnda tu har under senare delen av veckan på något vis spridit vårkänslor i media på ett sådant otippat genuint sätt att jag värmts upp inifrån som den första snödroppen som letat sig upp under snötäcket och äntligen får känna vårens sköna solstrålar. Jag vet inte vad det beror på… kanske är det kär-på-mellanstadiet-fasonerna som uppvisades under tv-tävlingen igår kväll… kanske är det att de är så förbaskat fint ögongodis… kanske spelar det ingen roll, ty effekten är likväl behaglig. Tack Baggren! ... Eller Laiclas? ... Wagge?

Ikväll njuter jag av den maffiga operaschlagern i Det Stora TV-Spektaklet. Och Daim-kulor.

TV-debuten som (lyckligtvis) uteblev

I tisdags sändes det första avsnittet av den TV-serie som jag assisterade inspelningen av på ett av hotellen i höstas. Producenterna talade då om att det som spelades in på "mitt" hotell skulle sändas som del två i serien och därmed tänkte jag att jag sitter säkert åtminstone till nästa vecka vad gäller eventuella medverkanden… (ty, ja, sådana spelades in). Det var ändock med skräckblandad förtjusning som jag tveksamt satte mig på hotellsängskanten och rattade in rätt kanal.

Döm om min lättnad när programtiden var över och jag insåg att produktionen hade klippt ihop allt inspelat material till det som skulle vara avsnitt nummer ett och två till ett enda och att allt som gick av stapeln på mitt hotell således sändes redan denna vecka. Dock förundrades jag över de otaliga timmar inspelning som jag bevakade som nu bara var borta. Det var en hel del "handling" som gick förlorad i och med produktionsändringarna. Men det har så klart sitt underhållningssyfte som vi vanliga dödliga inte förstår.

Nåväl, nu är det i alla fall ur världen. Min TV-debut undslapp jag och tur var väl det. Jag sparar den mycket hellre till ett mer kvalitativt och intressant sammanhang. Dock måste jag medge att det var otroligt fascinerande och roligt att få chans att vara med vid en tv-produktion. Jag är en showbiz-erfarenhet rikare trots allt!

En härlig inrättning

Det finns en sorts inrättning som länge fascinerat mig. Den som jag finner det så ljuvligt att söka upp då jag anländer som främling i en ny stad. Den byggnad som så ofta är utförd i mörkbrunt tegel med en varm och välkomnande interiör av rejäla solgulnade träpaneler, trästolar med vävda korslagda band till sits (som jag genom den oändliga kuriosakälla som är På Spåret i SVT lärde mig heter sadelgjord) och där mellanstadieelever och pensionärer hejdlöst blandas utspridda i lokalen. För att inte tala om den överväldigande mängd information och vackert sammansatta ord som finns samlade under ett och samma tak! Jag talar naturligtvis om svenska stadsbibliotek.

Ovanstående rader formulerades i mitt huvud redan i våras då jag for till Skövde över dagen för att bli bedömd avseende min potential att bli trainee. I höstas blev jag påmind om tankarna kring biblioteksväsendet då jag skulle upptäcka min tillfälliga hemstad Uppsala. Jag besökte då stadsbiblioteket och insåg att min generella beskrivning av sådana stämde mycket väl även där. Tidigt i januari dök tanken upp igen när jag i en snöyra utan like (ja, om man bortser från vargavintern nittonhundraaldrig) till fots skulle ta mig från Skövde station via centrum för att till slut bestiga Mount Skövde (ja, det heter egentligen Billingen men det kändes mer som Mount Everests lillasyster) för att komma till min arbetsplats. Jag passerade då stadsbiblioteket och tänkte att jag någon dag då det ligger några minuter och skräpar i väntan på tåget eller liknande skall göra ett återbesök. Om så bara för att känna doften av vältummade böcker omklädda i murrig färgskala och/eller spana in senaste rullatormodellen och/eller mellanstadietrenden. Är Tamagotchis inne igen månne? Eller de där så här i efterhand synnerligen bisarra genomskinligt neonfärgade nappar i hårdplast som jag och mina mellanstadiekamrater ivrigt införskaffade och bar som… örhängen?

Nåväl, det återstår att se. Ty i eftermiddag ämnar jag bege mig ner till Skövde centrum för första gången sedan jag anlände i januari. Ja, däremellan har jag glatt låtit mig skjutsas runt stadskärnan på väg till stationen alternativt kört min egen bil på den väg som leder mig från arbetsplatsen till riksväg 26 utan att behöva passera gå. Idag skall staden inspekteras. Kanske även nyss beskrivna förunderligt härliga institution…

Time to ’fess up.

Som titeln förtäljer är det dags för mig att lägga korten på bordet. Efter en tids radioskugga som varit både avsiktligt avståndstagande och samtidigt ett resultat av oförmögenhet känner jag nu att det är dags och läge att skriva igen.

Sedan mitt senaste inlägg har kanske inte mycket egentligen hänt men det har stormat bland mina tankar vill jag lova. Jag har inte mått särskilt bra. Och nu är jag redo att erkänna det.

Mitt arbete som trainee har tagit en väsentlig vändning och dessvärre inte till det bättre. Jag är numera inte trainee i dess egentliga betydelse utan snarare projektledare för hittills på arbetsplatsen bortprioriterade göromål. Det är förvisso spännande att få ansvar för att genomföra ett eget projekt inom ett ämne som intresserar en. Men dessvärre mår jag riktigt dåligt av att pendla mellan Huskvarna och Skövde varje dag och att ha flyttat hem igen visade sig vara ordentligt demoraliserande. Just när jag var redo att stå på egna ben och ta mig an livet efter studentlivet… hamnade jag i en situation där det bästa (eller snarare minst dåliga) alternativet var att bo hemma-hemma. (Missförstå mig inte; jag älskar min mor och hennes välkomnande natur, men att vara barn i hemmet igen är demoraliserande.) Att fortsätta bo på hotell efter ett halvårs sådant leverne var inte längre särskilt lockande. Hemflytten var en situation jag aldrig hade sett framför mig. Under studietiden är det så lätt att bara se så långt näsan räcker, eller åtminstone så långt utbildningen sträcker sig. Därefter är ju livet wide open! … är det lätt att tänka. Men vad innebär det där "wide open" egentligen?

Jag är van vid att vara en outtröttlig optimist, att alltid kunna urskilja något positivt ur alla situationer. Jag är en trogen prenumerant på budskapet att allting händer för det (i slutändan) bästa. På sistone har till och med denna inställning skälvt för mig.

Droppen som fick polletten att tända glödlampan ovanför huvudet var när en kollega påpekade att jag talar med låg volym och inte är särskilt pratglad. Woah… Något är fel. Uppenbarligen. Jag tror att de som känner mig nu nickar instämmande och/eller har låtit hakan falla i riktning mot golvet. Jag, tystlåten? Nej, något är galet här. Varför är jag plötsligt så ointresserad? Så opassionerad?

Jag trivs inte med tillvaron. That's it.

Jag är dock inte den som låter det otillfredsställande livet passera förbi mig medan jag stillsamt ser på. Under den ljuvliga födelsedagshelgen i Göteborg (tack igen underbara F & I! Och därtill goa M, med vilken jag därmed återupptog en saknad kontakt) påmindes jag om hur bra jag trivs i denna stad och vilka fina vänner som bor i området. Därmed väcktes fantasin om hur mitt liv skulle kunna se ut om jag förflyttade min tillvaro dit. Fröet till denna idé hade såtts för länge sedan och plötsligt såg jag inget hinder till varför det inte skulle vara NU som jag vattnade, gav näring och letade efter ny fin jord för att rå om mitt lilla frö. Således fattades beslutet att leta bostad och skapa ett liv i Göteborg. Jakten är i full gång och om jag inte gjort detta klart genom de neonskrikiga, blinkande, fetstilta versaler jag strött ut i diverse forum på sistone; om du eller din kompis systers kollegas hundvakts farmors trädgårdsmästares kusin har en lägenhet till uthyrning i Göteborg kan du väl höra av dig?! (Tusen tack till er som redan sträckt ut en hjälpande hand! Ni anar inte hur mycket det uppskattas. Och den utlovade fikan till den som kommer med ett vinnande tips kvarstår! Den kan till och med bli till en dinner-and-a-movie… för tacksamheten kommer inte finna gränser!)

Summa summarum [oj! Det var högstadie-svensklärar-varning på den!]: Jag har mått bättre. Det är ännu oklart om jag har mått sämre. Men I'm hanging in there. Och optimisten lever än. Liksom Göteborgs-drömmen!

På lördag skall jag åter möta upp med M för att tillsammans fira den kommersialiserade "högtid" som då infaller genom att gå på en kick-ass konsert med ett band som inte bara ligger mig varmt och hjärtat (passande, eller hur?!) utan som dessutom till två tjugoniondedelar består av mycket fina vänner. Det är så härligt att ha något att se fram emot!

Status quo.

Hur sammanfattar man den senaste tiden på ett sätt som ger händelserna och livets skeenden rättvisa? Det vet jag inte. Men jag gör ett försök och ber i samma stund om ursäkt till händelserna och de inblandade för berättelsens mycket förenklade och komprimerade form. Vi vet alla att livet är mer komplext än här återgivet.

Julen firades hos modern med hela familjen. Mys, värme, spel och absurda mängder föda var nyckelorden för samvaron. Självklart gick den årliga Holm Cup av stapeln och i år togs segern i denna ärofyllda bowling-match (match?!) hem av M. Grattis igen! Note to self: Öva nästa år mer på bowling än på segergester…

Därefter tillbringades en obeskrivligt efterlängtad kväll tillsammans med kloka, söta och inspirerande I & M. Det samtalades, åts och dracks under muntra former.

Strax innan det forna året avslutades sammanstrålade jag åter med den sannerligen underbare S och vi for till den franska huvudstaden för att välkomna 2009 på Champs-Élyssés tillsammans med ett ännu okänt men synnerligen stort antal främmande människor. Vistelsen var ett härligt återseende med den stad jag idogt besökt under min Frankrike-termin för… (woah!) sex år sedan. Vi hann även med att vara tokiga (se exempel här under) - det som vi är så bra på!

Det nya året inleddes med att jag magsjuk reste hem från Paris tidigare än i ottan och inte kom hem förrän det återigen var mörkt sedan länge efter diverse flygtekniska problem på vägen. Puh! Någon dag senare for jag till Skövde för att fortsätta min trainee-tjänstgöring. Efter en tveksam början kunde jag sedan glädjas åt att min fina kollega och vän, söta H, kom dit och att vi tillsammans fick deltaga på företagets stora kongress - mycket intressant och givande!

Så här står jag nu. Med en något oklar framtid men med en förhoppning om ett fint nytt år. Var jag kommer hamna känns vidöppet och en aning mer skrämmande än förut, men den obotliga optimisten i mig kämpar outtröttligt vidare.