Solskensjournalistik på hög nivå

Som den pendlare jag blivit plockar jag varje morgon då jag embarkerar bussen (som tar mig till tåget som tar mig till nästa tåg som tar mig till taxin som tar mig till jobbet) upp ett exemplar av den tveksamt kvalitativa men ändock syftesuppfyllande tidningen Metro. Eftersom jag har en väl tilltagen mängd tid till förfogande under resan brukar jag läsa tidningen ganska noga (såvida jag inte använder tiden till att arbeta, vill säga). Därför läses även de mest marginaliserade notiser. Imorse fångade en sådan min uppmärksamhet och det var inte långt ifrån att ett ljudligt fniss lämnade min mun mitt bland alla morgontrötta medpendlare. Därmed vill jag nu dela med mig av denna högkvalitativa journalistik. Oj, vad de måste ha fnissat förnöjt på redaktionen då de kom upp med denna briljanta idé…

"Hallå där… Anna Österman, meteorolog på SMHI som hade stora datorproblem i går eftermiddag.
Kom datorproblemen som en blixt från klar himmel?
– Hur menar du? Det är väl ingen som väntar sig sådana driftstörningar.
Det här fanns inte på kartan?
– Nej.
Är det första gången ni hamnar i blåsväder?
– Vad jag vet, ja.
Har ni översvämmats av telefonsamtal?
– Nej, det har gått ganska bra.
Står klagomålen som spön i backen?
– Nej.
Tur att vi fick en prognos till slut – annars hade det blivit läsarstorm.
– Jaa ... men de kunder vi varit i kontakt med har faktiskt tagit det här bra."

Kedjebrevets revansch

Det är alltid trevligt att på e-post från vänner och bekanta när man inte förväntar sig det. Många menar ju att inget slår mottagandet av ett fysiskt, hederligt pappersbrev och jag har tidigare varit benägen att hålla med. Idag fick jag dock ett e-brev som motsvarade denna sköna känsla. Och tro det eller ej, men det var ett kedjebrev! Ett dito av den gamla klassiska modellen, fast via e-post. Alltså inget massutskickat spam, utan ett riktigt kedjebrev.

Jag hade glömt fenomenets existens. Och kanske blivit påverkad av de negativa och misstänksamma röster som ofta höjdes om kedjebrev back in the day. Men nu mindes jag barndomens glada dagar och kedjebrevens introduktion i mitt liv. Det började med att min äldre bror (eller om det var en vän…) deltog i en kedja där han fick en stor mängd tablettaskar sända till sig genom en tillsynes mycket liten insats (att skicka ett par brev till vänner samt att skicka en tablettask till någon främling).

En tid senare var det min tur. Jag minns hur jag med stor entusiasm, en rejäl mängd hopp och lite pirr i magen kastade mig in i min första (och enda?) kedja. Den bestod av möjligheten att – om jag skickade kedjan vidare till ett visst antal vänner – få en stor mängd chokladkakor från kända och främmande människor hemlevererade av de snälla människorna på Posten. Och kors i taket – det fick jag! En efter en ramlade de in… av allehanda slag och med varierande kvalitet – men tillfredsställelsen var total!

Någon gång därefter föll detta fenomen i glömska i min tillvaro. Till idag! Döm om min förvåning när vännen I skickade mig ett kedjebrev. Och via e-post av alla kommunikationsslag! Denna gång skall begagnade pocketböcker flyga och flänga riket runt – ett initiativ jag gärna stödjer då pocketböcker ju är ett föremål som ofta köps, slits och slängs, vilket ju jag som Miljökonsult (min nya, självalda arbetstitel) inte kan rättfärdiga.

Så, fortsättning följer på detta nya projekt jag nu ger mig in i.

Vuxenpoäng, ja tack?

Igår samlades vuxenpoäng på hög i ett litet hotellrum i den västgötska metropol där jag så ofta befinner mig. Under ett telefonmöte med min bank införlivades allehanda och mycket praktiska kunskaper om min ekonomiska pensionssituation. Det premiepensionssamtalades, avtalsdiskuterades och fondades. Jag insåg att det är cirka 39 år till dess jag kan lägga förvärvsarbete åt sidan och ägna dagarna åt enbart självförverkligande fritidsaktiviteter och jag blev varse den egna insats som krävs för att jag efter pensioneringen skall kunna inbringa en månadsinkomst motsvarande den jag kommer bli van att tjäna under min karriär. Det var läskigt.

Och resultatet av gårdagens möte? Jag är nu stolt innehavare av en liten avdelning på min internetbank som faller under rubriken "Pensionssparande". Japp, vuxenpoängen flödar så det förslår!

… Det är nog bäst att jag genast sätter på P3 Star på webradion, facebookar lite, går till Systemet och lämnar fram körkortet innan de ens hinner fråga och sedan åker hem till mamma och blir lite trotsig. För all den här vuxenheten håller ju inte…

Nostalgia Locomotive

Förutom att dagens titel också syftar till en förträfflig låt av The Mo, som nu i sig själv skulle kunna klassas som nostalgi, vill dagens inlägg föra tankarna till en tid som flytt… och de ting man kanske hoppades skulle ha flytt för alltid tillsammans med den.

Idag på Nyhetsmorgon (programmet som är mitt sällskap om mornarna då jag vaknar på hotellrummet) visades vårens mode upp av en Ebba von Sydow/Sofie Fahrman/Elin Kling-klon (eller så var det helt enkelt någon av dem). Programledarna och undertecknad förvånades ikapp över att bland annat cykelbyxan gör sitt återtåg till sommaren… Låt mig upprepa: cykelbyxan! Minns ni?! Den där blanka och stretchiga, alternativt matta i jersey-material och ännu mer stretchiga, i kulörta färger eller menlösa pasteller som vi bar tillsammans med en allt för stor t-shirt i motsvarande färgskala. Ibland matchade mina fint, med byxorna i Mimmi Pigg-mönstrat lila och tröjan i en annan nyans av lila med en stor Mimmi-blaffa på framsidan. Allt enligt H&M Rowells senaste katalog. (Mamma och jag såg det som en helig stund varje säsong att samlas över den nyanlända katalogen och sedan ringa och beställa – för det gjorde man innan Internets intåg – den nya semestergarderoben.) Herrejösses… ska dessa byxor göra comeback? Det är mycket få förunnat (?) att bära dessa med ett smickrande resultat. Bevare oss…

En annan nostalgi-framkallande händelse skedde då jag slöläsandes någon av våra större kvällstidningar påträffade ett heluppslag om Kattis Ahlström. Hon följer tydligen cykelbyxans exempel och gör också comeback. Och visst kommer de lite från samma era? 1992 sändes hennes TV-serie 7-9. Det var ungefär samma år som cykelbyxan var it-plagget på min lågstadieskola. Minns ni?! Visst var 7-9 programmet i vilket deltagarna kunde vinna en gigantisk geléråtta? Oj, vad jag avundades vinnarna. (Då jag senare i skolgången fick genomföra experimentet där en vanlig geléråtta i ett glas vatten över natten förvandlades till modell mindre gigantisk förstod jag dock att jag skulle vara glad att jag aldrig vann. Bara tanken på hur jätten skulle växa i magen...)

Detta får mig att fundera. Vad minns/saknar ni från tider som flytt? Vad önskas aldrig någonsin göra comeback?