Summeringar på morgonkvisten

Tio veckor har avverkats här i Uppsala. Städandes, frukostserverandes, konferensmöjliggörandes, in- respektive utcheckandes, bokandes och kontemplerandes har jag lärt mig de fundamentala arbetsuppgifterna som möjliggör hotellverksamhetens tjänst. Många är de observationer som jag gjort under denna initial fas av trainee-programmet. Här är ett urval av dessa:

• Kommunikation och hjälpsamhet över avdelningsgränserna är bra. Gnäll och tjafs och negativitet är dåligt. För att inte säga direkt skadande för arbetsplatsen, produkten och individen.
  
• Gnäll och tjafs och negativitet är en kronisk åkomma hos vissa människor. Inte ens god vilja och intravenösa injektioner av solsken och regnbågsfärgade fjärilar med rosa sockervadd kan få dem att tillfriskna. Men damn it – jag vill tro att det går!
  
• Hotell har öppet 24 timmar om dygnet. Någon måste jobba under de mörkare av dessa 24 timmar. Jag vet nu hur det känns.
  
• Ärlighet, rättframhet och ett öppet sinne vinner i längden. (Ja okej, denna punkt grundas på flera års erfarenheter men har bekräftats under de senaste tio veckorna.)
  
• Ärlighet, rättframhet och ett öppet sinne har resulterat i att det har nått min vetskap att jag kan upplevas som vek. Time to toughen up!
  
• Uppsala är vackert. Men litet. Pelle Svanslös kommer härifrån. Och Owe Thörnqvist. De är dock inte släkt.
  

Nu är klockan sex och om en timme slutar mitt arbetspass. Då skall jag ta mig till stationen, embarkera en buss av modell långfärds och låta denna föra mig hem (tillgodoräknandes en god "natts" sömn, förhoppningsvis). Helgen kommer att tillbringas i Göteborg firandes min kära mors födelsedag liksom återträffandes mina forna språkreseelever och -kollegor. Efter helgen styr jag min kosa mot Gurkstaden där nästa fas i trainee-programmet skall påbörjas. Undrar vilka kändisar som kommer därifrån… Stay tuned.

Solstrålar i vardagen

Underbara Engelska parken i höstkostym.

Efter ett av veckans arbetspass, då jag för första gången stod som ensam receptionist, var jag helt slut. Jag bytte på nolltid ut den propra pennkjolen, kavajen och de höga klackarna mot de prickiga pyjamasbyxorna, morgonrocken och tofflorna och kollapsade ner i fåtöljen. Det tog inte mer än ett halvt gammalt avsnitt av någon för länge sedan nedlagd amerikansk sitcom innan jag hade somnat. Någon timme senare vaknade jag med lätt nackspärr och tydligt fåtöljarmstödsmärke på ena låret. Efter att ha torkat sömngruset ur ögonen insåg jag att jag inte varit utomhus på hela dagen (det blir ju så när man bor på sin arbetsplats…) och beslutade mig därför för att ta min nästan dagliga promenad. Löparskorna åkte på liksom halsduk, vantar och mössa. Kvällens promenad gick längs de vanliga parkvägarna men denna dag gick jag längs en kvällsupplyst universitetsbyggnad. Genom en rad fönster såg jag en man iklädd professorsuniform (dvs brun manchesterkavaj, ljusa chinos och markanta glasögon) undervisa en mindre grupp studenter i en stor och lätt antik sal. Denna syn i samband med de vackra omgivningarna i min favoritpark upplyst av gammaldags lyktstolpar gjorde att jag plötsligt drabbades av en enormt stark saknad av studentlivet; att dagligen få träffa sina bästa vänner per automatik då alla hade anledning att vistas i samma lokaler, att bo på studentkorridor, att konstant ha en uppsjö umgängesmöjligheter att välja mellan, att ha relativt flexibla tider, det ständigt serverade kunskapsutbudet och återigen… alla människor och potentiella vänner som kontinuerligt strömmade in i livet. Those were the days! Men som jag tidigare noterat, det är fantastiskt skönt att vara klar och börja det "riktiga" livet nu ändå!

I helgen har min kära mor och mina plastmostrar varit på besök – härligt, höstigt, kulturellt och mysigt! Vi dansade rumba i engelska parken... :) Dock planterade vi inga kaktusar på marken.

Saker jag gillar just nu:

• Höst, höst, höst!
  
• Två fantastiska album att lyssna till under mina höstiga promenader: Bo Kaspers nya, kallad 8, och Coldplays senaste, Viva La Vida (med den lite underliga undertiteln Or Death And All His Friends).
  
• Nya säsonger av mina favoritserier du jour; The Office, How I Met Your Mother, Entourage och Ugly Betty. Till och med TV är bätte på hösten! :)

Ok, nog om hösten. Snart hoppas jag ha något mer att skriva om...

En höstdagsdröm

I brist på annat att sysselsätta mig med har promenaderna i min uppehållsstad fortsatt och därmed även jämförelserna med andra, före detta, dito. I förrgår upplevde jag en euforisk promenad i det nu fullkomligt höstklädda Uppsala. Mitt favoritstråk (vilket inkluderar den fantastiska lövkupol som kallas Engelska Parken och ger mig en nästan otämjbar vilja att högljutt brista ut i Owe Törnqvists gamla slagdänga med samma namn, liksom den förut nämnda stora kyrkogården samt slottsparken) blev som vanligt den valda stigen för dagen och med solstrålar som letade sig fram genom en bitvis täckt himmel var ljuset det optimala för en höstupplevelse utöver det vanliga. Då jag närmade mig Engelska Parken kunde mina fötter (iklädda bländvitt nya löparskor) söka sig fram genom lövtäcket och plötsligt hade jag inte längre kontroll över dem utan de började sparka omkring och leka så att löven yrde i gräset. [Ja, bokstavligen.] Inget höll mig tillbaka och jag var en hårsmån ifrån att börja spinna runt som i en höstversion av Sound of Music. Den fullkomligt gula lövmattan och kupolen av rödgrönspräckliga trädkronor över mitt huvud var nästan överväldigande vackra. Tänk vad en vanlig fredagspromenad kan göra!

Således skulle man nu kunna avgöra att matchen fått en vändning och att det nu står 1-2 Lund-Uppsala.

Skulle kunna, ja… ty matchen vänder strax igen då längtan efter vänner omkring mig är ständigt närvarande och resultatet blir snabbt 3-2 då Lund (och pendlingsvänliga Hbg & Malmö) är fullt av kära vänner som saknas enormt. Under de sju veckor jag varit här har jag vid endast fyra tillfällen träffat personer som känner mig. Jag menar som verkligen känner mig. Sådana som känner Helsingborgsstudenten Linda, Lundastudenten Linda eller barndoms-Linda. Dessa fyra är min vän F (som kom på besök en söndag), S (som jag förra helgen besökte under en obeskrivligt efterlängtad och socialt stimulerande visit i Bryssel), den fantastiska vännen och på många sätt själsfränden P (som också berikade mig med sitt umgänge under nyss nämnda Bryssel-helg) samt min kära fader som kom på besök under ett jobbärende. Dagarna däremellan känns många och den sociala brist jag upplever gör mig understimulerad. Men nästa helg kommer mamma och mina plast-mostrar på efterlängtat besök och då skall kulturstaden Uppsala utforskas.

Bristen på foton i detta inlägg kommer förhoppningsvis att kompenseras snart men dagens regnväder förhindrar att jag ger mig ut och förevigar höstlövsdrömlandskapet. Bilder från den makalösa Brysselhelgen (då jag fick känslan av att vilja bosätta mig där, åtminstone för ett tag…) kan också dyka upp framöver. De måste ju bara lämnas in och framkallas först… ;) [läs: tas emot via elektronisk post från min bättre hälft].