I Alt-Countryns tecken / In the spirit of Alt-Country

Den gångna helgen spenderades mestadels lyssnandes till vacker och (som sig bör) lite svårmodig alternativ country. De som stod för leveransen var Kristofer Åström, Christian Kjellvander med band samt helgens musikaliska höjdpunkt Ryan Adams och The Cardinals. De två förstnämnda musikanterna är på gemensam turné och spelade i fredags kväll på Bongo Bar (ett favorithak i Jönköping) dit jag begav mig i sällskap med M och dennes vänner. Det var härligt att efter många års lyssnande få se och höra Kristofer Åström live. Det var min fine vän S som introducerade hans musik för mig sista terminen på gymnasiet och han har stannat i mitt musikbibliotek sedan dess. Låten Defender tog tag i mig vid första lyssningen en vårdag för fem och ett halvt år sedan och har inte släppt taget. Föreställ er njutningen att äntligen få höra den live i fredags. Lycka!

Kjellvander och jag var före fredagens spelning inte lika bekanta men jag har uppskattat hans musik sporadiskt i några år. Nu räknar jag mig dock till hans anhängare. Han röst är inte av denna värld.

På lördagen färdades jag till Göteborg, eller närmare bestämt till landet utanför Alingsås. Dit har min vän F och dennes nyblivne make flyttat. Mitt ute i skogen finner den som letar makarnas hus. Vi hann med att dricka vin, prata minnen och uppdateringar, gå en härlig skogspromenad samt en sväng på Lisebergs julmarknad innan det på söndagskvällen var dags för mitt efterlängtade möte med herr Adams. Spänningen var nästan olidlig när vi satt i konserthusets stora sal och väntade. Trots en något för lång väntan innan mannen och hans band klev på scenen blev jag inte det minsta besviken. Lyckan var total! Det enda som gjorde mig en gnutta ledsen var att han inte spelade La cienga just smiled. Men inte ens det kunde helt lägga sordin över mitt lyckorus från denna fulländade helg. En helg helt i den Medvetna Melankolins [min vän C’s fantastiska uttryck] tecken; härligt!

Ryan Adams @ Göteborgs Konserthus 18 november 2007

Nästa konsertupplevelse: en återträff med herr Winnerbäck i december. Vännen I och jag skall sjunga med i varenda sång, om jag känner oss rätt.

---

The past weekend was spent mostly listening to beautiful and (as supposed) somewhat melancholic alternative country music. The suppliers were Swedish musicians Kristofer Åström and Christian Kjellvander as well as the weekend’s peak performer Ryan Adams and his band The Cardinals. The first mentioned are on a joint tour across Sweden and this past Friday they played at Bongo Bar (a favourite spot in my home town, Jönköping) where I went with my friend M. It was lovely to be able to hear the music of Kristofer Åström live, after having listened to his albums for years. His song Defender touched me at the first listen five years ago, got a good grip and has not let go since. Now imagine if you will the pleasure in finally hearing the song live this past Friday. Joy!

Saturday took me to my friend F and her new husband in Gothenburg, or more accurately to the tiny village outside of Gothenburg where they have bought a house. F and I spent the weekend drinking wine, reminiscing and taking a refreshing walk in the woods right outside their house. The big finale was reached Sunday night when I finally had my very first - and oh so longed-for - meeting with Mr. Adams. The anticipation was almost too much to bear while waiting in the big concert hall. After what seemed like forever he finally appeared on stage and I was not disappointed. Even though he did not play La cienga just smiled, nothing could get me down after this perfect weekend. A weekend in the spirit of melancholy; lovely!

Ryan Adams @ Göteborgs Konserthus 18 november 2007

Miljöförstörelse / Environmental damage

Min gode vän C skrev nyligen i sin blogg om sin stora irritation över hissåkare som kliver in i en hiss och trycker på en knapp som indikerar våningen direkt över eller under den där hissen för tillfället befinner sig. En vardagsbetraktelse jag kan sympatisera med. I den gångna veckan noterade jag en själv, vilken jag nu ämnar berätta om.

Föreställ er ett morgontåg mot Lund. Vagnen jag sitter i är inte avsevärt full men den ger heller inte utrymme till att alla kan ha ett eget dubbelsäte för sig själv, vilket ju är det önskvärda för många avståndssökande svenskar. Det sitter ingen bredvid eller mitt emot mig då tåget lämnar stationen i Helsingborg men i Landskrona kliver det i vanlig ordning på en större mängd resenärer. Två av dem sätter sig på dubbelsätet mitt emot mig. Det räcker att de närmar sig sätena för att jag skall känna stanken av rök. En inpyrd, genomsyrande och övermäktig stank av gammal cigarrfimp. Jag noterar att det inte endast är jag som reagerar. Mannen på andra sidan gången börjar skruva på sig. Jag tänker att jag nog kan hålla andan till Lund… Efter ett par minuters djupa andetag, försök till att hålla dem inne och sedan panik över syrebrist ger jag upp och låtsas titta mig om efter toaletten för att sedan ta mina saker och förflytta mig i den riktningen.

Samma reaktion på grund av avskyn till ingrodd rök i kläder, lokaler och (gud bevare) människor uppstår varje gång jag stöter på ihärdiga rökare. Detsamma gäller de rökmoln som ibland attackerar mig på stan. Visst tycker jag att var och en skall kunna få använda vilka lagliga njutningsmedel de än må önska men det gör mig irriterad när detta går ut över mig och mitt välbefinnande och - än värre - min hälsa.

Kontentan är att ofrivilliga odörer kan ställa till med mycket missnöje i tillvaron. En mycket kär och mycket gammal släkting som fått behålla sitt sinne klart i alla år trots att kroppen börjat ge vika har sagt (med glimten i ögat) att hon är okej med att bo på äldreboende och att lämna över sig själv i andras vård, men att hon den dag hon eventuellt börjar lukta illa önskar att vi talar om det för henne. Jag finner detta både sympatiskt och beundransvärt. Man vill ju inte vara som männen på tåget.

---

My good friend C recently wrote in his blog about his great pet peeve for elevator riders who get into an elevator and press the button indicating the floor just below or above the floor where the elevator currently is positioned. This is an everyday observation which I can sympathise with. In the past week I came across a pet peeve of my own, which I now intend to tell you about.

Imagine a morning train in a popular commuting area. The car in which I have just sat down is not overly crowded but still there is not enough space for everyone to have a double seat for themselves, which is of great importance to us personal space craving Swedes. There is no one seated next to or across from me as the train departs from Helsingborg (the town in which I live). However, after the first stop a number of new travelers have embarked the train and two of them take the seats across from mine. The mere passing by is enough for me to have a near choking experience. The stench of cigarette smoke is overwhelming and it takes over the whole car. I notice that I am not the only one who is reacting to it; the man across the aisle starts to squirm. I’m thinking that maybe I can hold my breath until I get to my destination… After a few minutes of inhaling, attempts to hold my breath and subsequent panic when realising lack of oxygen, I give up and pretend to look for the nearest lavatory. I speechlessly (and breathlessly, mind you) pretend to find it and I quickly gather my things and make like a tree and get out of there.

Similar reactions caused by my aversion to lived-in smoke on clothes, in rooms and (god forbid) on people occur every time I cross paths with devoted smokers. Same goes for the clouds of smoke that ever so often attack me while walking down the street or elsewhere in my day-to-day activities. Don’t get me wrong, I do support the right to use whatever legal enjoyment one might desire but it makes me very frustrated when it affects me and my well-being, let alone my health.

Involuntary odours can cause a lot of dissatisfaction. A very dear and very old relative, whose mind has been kept in near perfect condition even though her body has started to fail her, says (with a good sense of humour) that she is fine with living in a nursing home and surrendering herself to someone to take care of her, but that the day she starts to smell she wants us to tell her. I find this both endearing and admirable. Now, one wouldn’t want to be like the men on the train.

Ny blogg! Ny fas? / New blog! New phase?

[Wait, was that English?! Yes C & J, it is! ;) Scroll down...]

Kära läsare,

Jag har valt att (åtminstone för en viss tid) prova att omlokalisera min blogg. Jag hade i ärlighetens namn tröttnat på utseendet av den gamla bloggen och kände för något fräscht och med fler valmöjligheter gällandes estetik. Det återstår att se hur jag (och ni) trivs med detta beslut.

Mitt liv så som det utvecklat sig under det senaste året finns att återuppleva (om så önskas) på lindaholm.blogg.se

På återhörande! :)

/Eder L

-----

Dear reader,

I have decided (after many questions, requests, persuasion attempts and even explicit demands) to upgrade my blog by adding an English version of each blog post. C, one of my two favourite Canadians (why yes, I do rate my Canadians), has been on my case about this for quite some time and it is now with a great sense of pride that I offer him a chance to read my blog without having to google every single word in the Swedish version. Also, by doing this I would like to extend to him an invitation to take part of my thoughts just like I have taken part of his by reading his completely brilliant blog for several months now.
So... C, and any other non-Swedish speakers (or simply pro-English readers), welcome to this upgraded version of Le Fabuleux Destin de Linduda (which is French, btw).
:)