Hit och dit med flit!

De senaste två dagarna har bjudit på många leende-och-varm-känsla-inombords-framkallande episoder.

Till att börja med var det igår min sista arbetsdag innan mitt livs första riktiga semester. De två sista dagarna på jobbet i Västerås var långa och hektiska men också mycket spännande och givande. Jag hade som tidigare nämnts hand om det tv-team som besökte hotellet och sprang hit och dit för att försöka uppfylla deras behov och önskemål. De var i slutändan mycket nöjda och glada med vistelsen och jag mådde prima över att få uppskattning för mitt arbete.

Imorse var det dags för ännu en aktfinal av Mitt Liv I En Resväska. Efter att igår ha fått motta en fin avtackningsceremoni (med paket!) av mina kollegor på FH Plaza var mycket uppskattat. Många (oväntade!) fina ord ströddes åt mitt håll och de tvivel jag haft på mig själv och min roll som nybakad arbetstagare fick se sig begynnande besegrade. Det är några riktigt fina kollegor jag kommer att sakna nu när denna akt avslutats. Då jag såg Västerås bli allt mer fjärran från mitt tågfönster kände jag en blandning av glädje och vemod. Som sig bör, antar jag.

Då jag anlände till Uppsala, i vilken jag gör ett stopp på hemvägen för att fira jul(fest) med mina uppsaliensiska kollegor, kände jag enbart glädje. Jag förvånades lite av det leende som spred sig på mina läppar då tåget närmade sig stationen och de bekanta byggnaderna skådades. Efter incheckning på hotellet har jag hunnit träffa två av de fina flickor jag saknat sedan jag åkte härifrån för åtta veckor sedan och dessa återseenden blev även de nästan oväntat glada. Så det är med en varm känsla i kroppen jag nu sitter i (ännu) en hotellsäng och längtar till morgondagens julfest/återträff.

Jul, jul, strålande jul!

Bild från salenkonferens.se

Evolutionen av Tant Linda

Som om inte det frekventa korsordslösandet, den rigorösa reflexanvändningen och de fotriktiga arbetsskosulorna var nog. Nu har jag återupptagit stickning! Med nyfunnen inspiration gav jag mig i helgen ut i göteborgskylan för att värma mig bland regnbågens alla färger av mjukaste gran, eskorterad av Fina F som råkade ha julklappsärenden i samma butik. Efter att noggrant ha valt ut en variant i den ljuvaste nyans inköptes några nystan av densamma samt ett par stickor i en modell jag inte stött på i mina tidigare handarbetsäventyr. De ser ut som genmanipulerade kritor tagna ur någon tecknad serie. Men ÅH så fina stora maskor de gör i min tillkommande egenhändigt tillverkade halsduk!

Tant-bubblare: Igår kväll såg jag det oförtjänt bortglömda SVT-programmet Dom kallar oss artister i vilket jag tidigare sett intressanta, personliga och vardagliga intervjuer med artister som Håkan Hellström och The Hives. Veckans artist i fokus var Nina Persson, en personlig favorit. Hon är en så härligt skön helylletjej! Att hon dessutom trots flera års bosättning i Malmö och New York behållit sin autentiska jönköpingsdialekt är underbart och påvisar karaktär :)

Bild från www.garnstudio.com

TV-debut?

Denna sista vecka här i gurkstaden hade jag tänkt tillbringa på kontoret skrivandes min slutrapport för denna praktikdel liksom analyserandes och SWOT-producerandes. Men så presenterades jag igår för ett projekt jag inte kunde tacka nej till; att ta hand om ett tv-team från en stor svensk tv-kanal som här på hotellet skall spela in ett avsnitt av en ny programserie som börjar sändas nästa år. Jag fungerar således nu som event manager. Det är snabba puckar som gäller då de anländer på torsdag så det är mycket att stå i. Jag skall arrangera lämpliga inspelningsplatser, boka kost och logi, utsmycka hotellet till tv-värdighet och i allmänhet se till att deltagarna och teamet får en bra och trevlig vistelse. Och vem vet – kanske ses vi i en tv-apparat nära dig nästa år? (Det är då inte jag som fånleendes står i hörnet bakom programledaren hoppandes och viftandes med armarna…)

Kallsupar och luciatåg

Nej, det är inte titeln på den senaste självbiografiska romanen av någon svensk medelklassförfattare. Dagens titel redogör helt enkelt för vad dagen före Luciadagen bjöd mig på. Det senare i titeln var kanske inte så oväntat. På fredagens morgon bjöds ett antal hotellkunder på julfrukost och jag var där i form av allt-i-allo, leende välkomnerska, mingelvärdinna och glöggpåfyllare och under frukosten stod ett luciatåg från en lokal högstadieskola för den musikaliska julstämningen. Jag insåg under tiden att jag är tämligen ovan att lyssna på luciatåg utan att delta. Det har nog inte hänt sedan... aldrig. I gymnasiet var det jag och fina vännen A som höll i hela kalaset med allt vad det innebar från repertoar och stämsättning till midjebandsbreddbeslut och genomförande. Under studietiden blev det mitt medlemskap i studentkören som ordnade mitt luciamedverkade. Men i år har jag inte rört en endaste särk. Så det var en ovan lyssnerska som betraktade spektaklet.

Det förre substantivet i dagens titel syftar till en episod som skedde något senare under fredagen. En kollega som ville avhjälpa den hicka jag dragit på mig under eftermiddagen meddelade glatt att metoden att dricka från motsatta sidan på ett vattenglas är idiotsäkert. Well, colour me an idiot... men det var nog inte meningen att metoden skulle frambringa en kallsup?! Jag har inte upplevt känslan av en kallsup sedan jag var liten och innan ni nu springer iväg till köket för att återuppleva barndomens glada dagar, låt mig komma med ett erfarenhetsbaserat gott råd: gör det inte.

Än senare på fredagen hoppade jag på tåget som tog mig till Fralle för en hel helgs soffmys, restaurangmys, shoppingmys, lisebergsmys, wiimys och varmchokladmys. Det var en ljuvlig helg. Den var efterlängtad efter en höst präglad av ensamhet. Som min kära vän I menar (via en någorlunda känd brittisk popgrupp); det mesta går över with a little help from my friends.

Plötsligt händer det.

Olyckor, lottovinster, drömmar som slår in... Det händer ju bara andra, inte sant? Gemene man tänker nog som jag; att sådant händer andra men inte mig. Men så sker det som ett svenskt spelföretag gjort en så framgångsrik slogan av. Plötsligt händer det.

Jag har läst om finanskrisen varenda dag under hösten. Den möter mig i tv:s morgonsoffor när jag vaknar, den bestämmer träff med mig i varenda nyhetssändning och den arbetar hårt för att fånga min uppmärksamhet på var och varannan löpsedel. Men hittills har jag bara läst, tagit in informationen om börsras och varsel. Men det har inte känts som nära mig. Det har inte gjort någon skillnad i mitt liv.

Tills nu.

Min hotellkedja måste liksom många andra företag dra ner på kostnaderna, vilket vi ju alla vet oftast innebär det mänskliga kapitalet. Jag fick därför veta igår att traineetjänsterna inte kommer undan utan förändring. Traineeprogrammet så som det var utformat läggs ner och vi får inte chans att resa runt till de resterande praktikhotell som var inplanerade. De erbjuder två av oss fortsatta traineeplatser på de enda två hotell som klarar av det ekonomiskt och som tror på oss traineer. Den tredje av oss (den fantastiskt söta och kompetenta H) måste dessvärre lämna oss då inga norska hotell kan ta emot en trainee. It's such a waste.

Trots att det känns märkligt att fortsätta utan H som kollega är jag otroligt tacksam att jag har ett jobb. Även om det inte blir i Göteborg och Köpenhamn som jag har längtat efter hela hösten. Således, here I come...

... Skövde.

Paper löööv

Jag har sedan barnsben haft en fäbless för pappersvaror. Pappersark i alla regnbågens färger och alla möjliga och omöjliga texturer, brevpapper, kort, tidningar, crêpe-, silke- och glanspapper, ja till och med wellpapp... Jag minns hur jag på familjens resor oftast började med att leta upp en pappersbutik där jag sedan kunde tillbringa timmar... till familjens slutliga förtret. Ytterligare ett resenöje var att gå in i första bästa (och helst största) affär som sålde tidningar för att sedan rumstera runt bland dessa för att välja de mest intressanta, glossiga och färgglada att köpa och sedan avnjuta. Att jag inte kunde alla språk på vilka de var skrivna var av mindre betydelse...

Papper har varit en trogen följeslagare i många av mitt livs hobbies och sysselsättningar. Jag har haft brevvänner i hela världen, foto har alltid fascinerat mig, jag har skickat otaliga egenhändigt skapade julkort, jag tycker mycket om bibliotek och all dess på papper nedskrivna information, jag har skrivit mången dagbok och jag har en tendens att komponera listor i all oändlighet (jag brås på min kära mor).

Häromdagen införskaffades en ny dagbok. Den efterträder den forna som jag efterlängtat fick i julklapp av min fina vän J för... oh yeez det är redan fem år sedan. Hur som helst var den nu fylld och älskvärt utnött. Den nya är av mitt favoritmärke Moleskine och är så vacker i all sin enkelhet; svart mjuk skinnliknande pärm, fina randade blad och med en fin känsla av förväntan på vad som skall förtäljas inuti. Oh joy!

Övrigt nytt på västfronten: Nästa helg tar jag tåget från V-ås till A-ås för att hälsa på Fralle+1 i E-ås! Yay!

Bild från www.moleskine.co.uk

Gör fler kockar en bättre soppa?

Går det verkligen att koka soppa på en spik? Hur het måste gröten vara för att katten enbart skall cirkulera den? Och vad är egentligen sannolikheten att en filbunke är något annat än lugn?

Efter några veckor i restaurangbranschen kan jag dessvärre fortfarande inte ange dessa analogiers sanningshalt, sannolikhet eller svar. Dock kan jag redogöra för några uttryck och företeelser som jag nu känner till och vet betydelsen av:

• "Att kolla faxen" – Att i en lugn stund smita utanför restauranglokalen för att röka (som jag undrade vad det var för viktiga fax de väntade stup i kvarten!)

• "Att köra en långpanna" – Att arbeta ett nästan oändligt långt pass (det har alltså ingenting att göra med att manövrera ett köksredskap, vilket jag först antog)

• "En släng" – En kökshandduk (och alltså vare sig en liten mängd av något eller något som skall kastas bort)

Förutom detta kan jag berätta att jag då jag hade klätt på mig kockkläderna för första gången och stod i restaurangköket kände mig som en blandning av Monica i Vänner, elaka kocken Gordon Ramsay och Juliette Binoche i Chocolat. Jag var bara tvungen att ställa mig lite bredbent med armarna i kors över bröstet och med ett elakt sug i blicken för att kanalisera den elake kocken. Och därefter blev jag sugen på att ställa mig bakom en köksbänk, blanda ihop någon maträtt medan jag tittar rakt fram in i en imaginär kamera och på ett pedagogiskt men samtidigt innerligt sätt talar om vad jag gör och hur och varför... Ja, köksklichéerna är många!

Sedan i måndags har min praktik på de operativa avdelningarna övergått i chefspraktik, vilket innebär att jag redan avverkat femton av totalt 49 veckor som trainee. Time flies.
Och på tal om mat och liknelser... Min vän J's favorit (som även blivit min):
Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.

Känn på den lite.