Hit och dit med flit!

De senaste två dagarna har bjudit på många leende-och-varm-känsla-inombords-framkallande episoder.

Till att börja med var det igår min sista arbetsdag innan mitt livs första riktiga semester. De två sista dagarna på jobbet i Västerås var långa och hektiska men också mycket spännande och givande. Jag hade som tidigare nämnts hand om det tv-team som besökte hotellet och sprang hit och dit för att försöka uppfylla deras behov och önskemål. De var i slutändan mycket nöjda och glada med vistelsen och jag mådde prima över att få uppskattning för mitt arbete.

Imorse var det dags för ännu en aktfinal av Mitt Liv I En Resväska. Efter att igår ha fått motta en fin avtackningsceremoni (med paket!) av mina kollegor på FH Plaza var mycket uppskattat. Många (oväntade!) fina ord ströddes åt mitt håll och de tvivel jag haft på mig själv och min roll som nybakad arbetstagare fick se sig begynnande besegrade. Det är några riktigt fina kollegor jag kommer att sakna nu när denna akt avslutats. Då jag såg Västerås bli allt mer fjärran från mitt tågfönster kände jag en blandning av glädje och vemod. Som sig bör, antar jag.

Då jag anlände till Uppsala, i vilken jag gör ett stopp på hemvägen för att fira jul(fest) med mina uppsaliensiska kollegor, kände jag enbart glädje. Jag förvånades lite av det leende som spred sig på mina läppar då tåget närmade sig stationen och de bekanta byggnaderna skådades. Efter incheckning på hotellet har jag hunnit träffa två av de fina flickor jag saknat sedan jag åkte härifrån för åtta veckor sedan och dessa återseenden blev även de nästan oväntat glada. Så det är med en varm känsla i kroppen jag nu sitter i (ännu) en hotellsäng och längtar till morgondagens julfest/återträff.

Jul, jul, strålande jul!

Bild från salenkonferens.se

Evolutionen av Tant Linda

Som om inte det frekventa korsordslösandet, den rigorösa reflexanvändningen och de fotriktiga arbetsskosulorna var nog. Nu har jag återupptagit stickning! Med nyfunnen inspiration gav jag mig i helgen ut i göteborgskylan för att värma mig bland regnbågens alla färger av mjukaste gran, eskorterad av Fina F som råkade ha julklappsärenden i samma butik. Efter att noggrant ha valt ut en variant i den ljuvaste nyans inköptes några nystan av densamma samt ett par stickor i en modell jag inte stött på i mina tidigare handarbetsäventyr. De ser ut som genmanipulerade kritor tagna ur någon tecknad serie. Men ÅH så fina stora maskor de gör i min tillkommande egenhändigt tillverkade halsduk!

Tant-bubblare: Igår kväll såg jag det oförtjänt bortglömda SVT-programmet Dom kallar oss artister i vilket jag tidigare sett intressanta, personliga och vardagliga intervjuer med artister som Håkan Hellström och The Hives. Veckans artist i fokus var Nina Persson, en personlig favorit. Hon är en så härligt skön helylletjej! Att hon dessutom trots flera års bosättning i Malmö och New York behållit sin autentiska jönköpingsdialekt är underbart och påvisar karaktär :)

Bild från www.garnstudio.com

TV-debut?

Denna sista vecka här i gurkstaden hade jag tänkt tillbringa på kontoret skrivandes min slutrapport för denna praktikdel liksom analyserandes och SWOT-producerandes. Men så presenterades jag igår för ett projekt jag inte kunde tacka nej till; att ta hand om ett tv-team från en stor svensk tv-kanal som här på hotellet skall spela in ett avsnitt av en ny programserie som börjar sändas nästa år. Jag fungerar således nu som event manager. Det är snabba puckar som gäller då de anländer på torsdag så det är mycket att stå i. Jag skall arrangera lämpliga inspelningsplatser, boka kost och logi, utsmycka hotellet till tv-värdighet och i allmänhet se till att deltagarna och teamet får en bra och trevlig vistelse. Och vem vet – kanske ses vi i en tv-apparat nära dig nästa år? (Det är då inte jag som fånleendes står i hörnet bakom programledaren hoppandes och viftandes med armarna…)

Kallsupar och luciatåg

Nej, det är inte titeln på den senaste självbiografiska romanen av någon svensk medelklassförfattare. Dagens titel redogör helt enkelt för vad dagen före Luciadagen bjöd mig på. Det senare i titeln var kanske inte så oväntat. På fredagens morgon bjöds ett antal hotellkunder på julfrukost och jag var där i form av allt-i-allo, leende välkomnerska, mingelvärdinna och glöggpåfyllare och under frukosten stod ett luciatåg från en lokal högstadieskola för den musikaliska julstämningen. Jag insåg under tiden att jag är tämligen ovan att lyssna på luciatåg utan att delta. Det har nog inte hänt sedan... aldrig. I gymnasiet var det jag och fina vännen A som höll i hela kalaset med allt vad det innebar från repertoar och stämsättning till midjebandsbreddbeslut och genomförande. Under studietiden blev det mitt medlemskap i studentkören som ordnade mitt luciamedverkade. Men i år har jag inte rört en endaste särk. Så det var en ovan lyssnerska som betraktade spektaklet.

Det förre substantivet i dagens titel syftar till en episod som skedde något senare under fredagen. En kollega som ville avhjälpa den hicka jag dragit på mig under eftermiddagen meddelade glatt att metoden att dricka från motsatta sidan på ett vattenglas är idiotsäkert. Well, colour me an idiot... men det var nog inte meningen att metoden skulle frambringa en kallsup?! Jag har inte upplevt känslan av en kallsup sedan jag var liten och innan ni nu springer iväg till köket för att återuppleva barndomens glada dagar, låt mig komma med ett erfarenhetsbaserat gott råd: gör det inte.

Än senare på fredagen hoppade jag på tåget som tog mig till Fralle för en hel helgs soffmys, restaurangmys, shoppingmys, lisebergsmys, wiimys och varmchokladmys. Det var en ljuvlig helg. Den var efterlängtad efter en höst präglad av ensamhet. Som min kära vän I menar (via en någorlunda känd brittisk popgrupp); det mesta går över with a little help from my friends.

Plötsligt händer det.

Olyckor, lottovinster, drömmar som slår in... Det händer ju bara andra, inte sant? Gemene man tänker nog som jag; att sådant händer andra men inte mig. Men så sker det som ett svenskt spelföretag gjort en så framgångsrik slogan av. Plötsligt händer det.

Jag har läst om finanskrisen varenda dag under hösten. Den möter mig i tv:s morgonsoffor när jag vaknar, den bestämmer träff med mig i varenda nyhetssändning och den arbetar hårt för att fånga min uppmärksamhet på var och varannan löpsedel. Men hittills har jag bara läst, tagit in informationen om börsras och varsel. Men det har inte känts som nära mig. Det har inte gjort någon skillnad i mitt liv.

Tills nu.

Min hotellkedja måste liksom många andra företag dra ner på kostnaderna, vilket vi ju alla vet oftast innebär det mänskliga kapitalet. Jag fick därför veta igår att traineetjänsterna inte kommer undan utan förändring. Traineeprogrammet så som det var utformat läggs ner och vi får inte chans att resa runt till de resterande praktikhotell som var inplanerade. De erbjuder två av oss fortsatta traineeplatser på de enda två hotell som klarar av det ekonomiskt och som tror på oss traineer. Den tredje av oss (den fantastiskt söta och kompetenta H) måste dessvärre lämna oss då inga norska hotell kan ta emot en trainee. It's such a waste.

Trots att det känns märkligt att fortsätta utan H som kollega är jag otroligt tacksam att jag har ett jobb. Även om det inte blir i Göteborg och Köpenhamn som jag har längtat efter hela hösten. Således, here I come...

... Skövde.

Paper löööv

Jag har sedan barnsben haft en fäbless för pappersvaror. Pappersark i alla regnbågens färger och alla möjliga och omöjliga texturer, brevpapper, kort, tidningar, crêpe-, silke- och glanspapper, ja till och med wellpapp... Jag minns hur jag på familjens resor oftast började med att leta upp en pappersbutik där jag sedan kunde tillbringa timmar... till familjens slutliga förtret. Ytterligare ett resenöje var att gå in i första bästa (och helst största) affär som sålde tidningar för att sedan rumstera runt bland dessa för att välja de mest intressanta, glossiga och färgglada att köpa och sedan avnjuta. Att jag inte kunde alla språk på vilka de var skrivna var av mindre betydelse...

Papper har varit en trogen följeslagare i många av mitt livs hobbies och sysselsättningar. Jag har haft brevvänner i hela världen, foto har alltid fascinerat mig, jag har skickat otaliga egenhändigt skapade julkort, jag tycker mycket om bibliotek och all dess på papper nedskrivna information, jag har skrivit mången dagbok och jag har en tendens att komponera listor i all oändlighet (jag brås på min kära mor).

Häromdagen införskaffades en ny dagbok. Den efterträder den forna som jag efterlängtat fick i julklapp av min fina vän J för... oh yeez det är redan fem år sedan. Hur som helst var den nu fylld och älskvärt utnött. Den nya är av mitt favoritmärke Moleskine och är så vacker i all sin enkelhet; svart mjuk skinnliknande pärm, fina randade blad och med en fin känsla av förväntan på vad som skall förtäljas inuti. Oh joy!

Övrigt nytt på västfronten: Nästa helg tar jag tåget från V-ås till A-ås för att hälsa på Fralle+1 i E-ås! Yay!

Bild från www.moleskine.co.uk

Gör fler kockar en bättre soppa?

Går det verkligen att koka soppa på en spik? Hur het måste gröten vara för att katten enbart skall cirkulera den? Och vad är egentligen sannolikheten att en filbunke är något annat än lugn?

Efter några veckor i restaurangbranschen kan jag dessvärre fortfarande inte ange dessa analogiers sanningshalt, sannolikhet eller svar. Dock kan jag redogöra för några uttryck och företeelser som jag nu känner till och vet betydelsen av:

• "Att kolla faxen" – Att i en lugn stund smita utanför restauranglokalen för att röka (som jag undrade vad det var för viktiga fax de väntade stup i kvarten!)

• "Att köra en långpanna" – Att arbeta ett nästan oändligt långt pass (det har alltså ingenting att göra med att manövrera ett köksredskap, vilket jag först antog)

• "En släng" – En kökshandduk (och alltså vare sig en liten mängd av något eller något som skall kastas bort)

Förutom detta kan jag berätta att jag då jag hade klätt på mig kockkläderna för första gången och stod i restaurangköket kände mig som en blandning av Monica i Vänner, elaka kocken Gordon Ramsay och Juliette Binoche i Chocolat. Jag var bara tvungen att ställa mig lite bredbent med armarna i kors över bröstet och med ett elakt sug i blicken för att kanalisera den elake kocken. Och därefter blev jag sugen på att ställa mig bakom en köksbänk, blanda ihop någon maträtt medan jag tittar rakt fram in i en imaginär kamera och på ett pedagogiskt men samtidigt innerligt sätt talar om vad jag gör och hur och varför... Ja, köksklichéerna är många!

Sedan i måndags har min praktik på de operativa avdelningarna övergått i chefspraktik, vilket innebär att jag redan avverkat femton av totalt 49 veckor som trainee. Time flies.
Och på tal om mat och liknelser... Min vän J's favorit (som även blivit min):
Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana.

Känn på den lite.

Äta. Jobba. Sova. … och så lite kontemplation

Titeln på dagens inlägg spelar på titeln till en bok jag nyligen läst, nämligen Eat. Pray. Love. av den amerikanska författarinnan Elizabeth Gilbert. Med ett vackert och insiktsfullt språk beskriver hon på ett humoristiskt vis sitt livs resa; den som började med en mental kollaps på badrumsgolvet och slutade på en indonesisk paradisö via lassvis med pasta och pizza i Italien och ett möte med högre makter i Indien. Vad Elizabeth – eller Liz som vi som känner henne säger :) – gör är att efter sitt sammanbrott, framkallat av ett fundamentalt missnöje med sitt liv, ge sig ut på en världsomspännande både spirituell och fysisk resa för att finna sig själv och balans i livet.

Jag har sedan boken lades utläst på mitt nattygsbord funderat på hur jag själv skulle kunna göra en motsvarande resa. Jag har, som antytts tidigare i denna blogg, haft mycket tid på sistone att fundera över min egen tillvaro, min egen sinnesro eller snarare dess eventuella avsaknad på grund av en oidentifierbar känsla av otillfredsställelse. Frågeställningar som Har jag valt rätt bransch?, Kommer jag trivas i detta yrket? Var vill jag bo? och Vad är det jag verkligen vill göra i livet? har farit fram och tillbaka i huvudet. Lizs bok fick mig att vilja bege mig ut på en egen självuppfyllande resa. If only…

Då Liz befinner sig på ett ashram (ett slags hinduistisk kloster) i Indien ämnar hon lära sig meditationens konst för att uppnå inre ro och tillfredsställelse med sig själv. Hon avger ett tystnadslöfte och försöker att vistas enkom med sig själv och sina tankar. Som en del i ashramets krav på någon form av tjänstgöring skrubbar hon knäståendes klostergolven varje dag, vilket hon ser som en chans att gå in i sig själv. Då jag idag påbörjade min vecka som... låt oss kalla det kockassistent i restaurangköket fick jag efter några inledande uppgifter som inkluderade att skala, hacka, skölja och/eller klyfta diverse grönsaker och rotfrukter uppdraget att städa ett antal kylskåp. Då jag på knä medelst skrubbsvamp rengjorde dessa förvaringsutrymmen ackompanjerad av endast mina egna tankar (och, låt mig erkänna, lätt ansträngda andetag) slog mig tanken att det här året är min självuppfyllande resa! Eller åtminstone en del av den. (Jag vill så klart tro att den spirituella resan är livslång.) Jag kanske kan uppleva ett slags resa, fast i mindre geografisk skala och av inte lika utstuderad natur som Liz, genom detta trainee-år. Under detta år får jag ju verkligen chans att utforska mina egna känslor inför olika platser, arbetsuppgifter, utmanande projekt och idéer kring vad jag vill göra i mitt liv.

Tills vidare är det följande; äta, sova, jobba och kontemplera.

Bild från wikipedia.com.

Flow

På gymnasiet läste vi obligatoriskt socialantropologi (vilket jag senare skulle komma att återvända till frivilligt vid mina studier i Kanada) och hade en... låt oss säga excentrisk... lärare vid namn Barbro. Denna Barbro hade en förmåga att haspla ur sig de mest intima och dråpliga berättelser ur inte bara diverse urbefolkningars liv utan även sitt eget. Detta skall jag dock inte gå vidare in på här. En sak Barbro ofta talade om som jag ämnar ta upp idag är flow. Detta begrepp (om jag minns korrekt) beskriver den känsla som kan uppstå då en person gör något som funkar bra och som gör att vederbörande mår lite extra bra.

Flow upplevde jag i förrgår.

Jag har under den gånga veckans kvällar arbetat i Skybaren på våning 24 (japp, jag arbetar mig uppåt i bokstavlig bemärkelse! se föregående inlägg). Först var jag lite... låt oss säga vettskrämd. Det är läskigt att slängas i en miljö där de som arbetar har mycket kunskap om det jobb som skall utföras snabbt, korrekt, till ofta tämligen krävande och pålästa gäster, och dessutom på ett snyggt sätt (vilket alla som sett Cocktail med Tom Cruise vet)! Okej, vettskrämd kanske var att ta i men hur som helst var jag lite nervös min första dag på (återigen nya) jobbet. Dock dämpades denna känsla något då jag träffade min (på denna avdelning) handledare och tillika namne. Hon var instruktiv, tålmodig och intresserad av mig och mitt arbete. Efter några trevande och i ärlighetens namn helt misslyckade försök på öltappen och några mindre framgångsrika beställningsmottaganden lyckades jag efter några dagar servera både felfritt upphällda fatöl och blanda till diverse läskande och mediumavancerade cocktails, kaffedrinkar och on-(eller-off)-the-rocks.

Någonstans däremellan uppstod den stund då jag kom att tänka tillbaka till det där flow-begreppet från de där forna och så underhållande antropologilektionerna. Jag överraskades av detta minne mitt i en manöver som gick ut på att jag på ett smidigt, snyggt och snabbt vis (det var i alla fall så jag upplevde det, och detta är min historia så ni har bara att lita på mitt ord) vände mig om en så där tre-fyra gånger i baren under loppet av att leende ta emot beställningen av gästen på andra sidan baren, hälla upp hans två fatöl, blanda hans drinkar med ingredienser från hyllor framför, bakom, ovanför och nedanför mig och slutligen presentera honom för hans nya flytande vänner och ta betalt. Känslan manifesterade sig genom att boxnings-citatet "Float like a butterfly, sting like a bee" dök upp i huvudet. Jag vet inte varför, men jag antar att det var för att jag kände mig smidig för första gången i bararbetet och att jag därefter – pow! pow! pow! – levererade beställningen. Jag kände flow. Det var då jag bekräftade att en vecka i baren räckte för att jag skulle veta hur denna avdelning och dess arbete fungerar, för trots allt har jag ju kunnat konstatera att kvälls- och nattarbete inte är min grej. Not quite my glass of Cosmo.

För att tona ner helgens kick-ass arbetsinsats har jag idag ägnat mig åt att njutningsfullt se både Mary Poppins och Chitty Chitty Bang Bang – musikal- och Dick Van Dyke-frossa således!

Bilder från dailymobile.se respektive imdb.com.

Scener ur ett traineeskap

Jag har nu arbetat i restaurangen i en vecka. Det är en mysig restaurang som ligger på tjugotredje våningen med inredning i ek med kandelabrar och något slags rustik charm. Under veckan fungerade jag som allt-i-allo vad gällde att bära ut mat, bära in disk, diska, bära ut ren disk, le och välkomna gäster och framför allt att observera hur arbetet i en restaurang går till och hur olika det kan te sig en tisdags- jämfört med en lördagskväll. Det var intressant; jag har länge undrat hur det vore att arbeta som servitris, hovmästare, etc. Dock kunde jag konstatera att det nog inte är ett yrkesområde för mig. Not quite my cup of tea. Att arbeta kvällstid och därför gå hela dagen och bara vänta på att börja arbeta känns inte ett dugg bra. Jag kände mig aldrig riktigt ledig. Dessutom insåg jag att i princip alla på restaurangen röker. Jag är så glad att jag inte röker. Att behöva styras av behovet att röka flera gånger i timmen under arbetspassen (och i övriga livet, så klart) skulle driva mig galen. För att inte tala om sjuk och förmodligen till slut död.

Jag har också under de hittills gångna månaderna konstaterat följande om mig själv och om branschen i vilken jag nu arbetar;

• Trots samhällets nyvunna hälsofanatism och nation efter nations beslut att förbjuda inomhusrökning existerar fortfarande fenomenet rökrum på hotell. And here's the cracker! Inte ens rökare vill bo på dessa rum! Hmm…
  
• För mycket TV-tittande fördummar vilken fil. mag.-innehavare som helst. Men all denna tid på ensamma hotellrum skall inte bli bortkastad… Så jag har tagit med mig en mängd förkovrande böcker.
  
• Boende och jobb i samma byggnad kan låta fördelaktigt (och visst, för en tidsoptimist är det inte alltid värdelöst) men att aldrig av naturliga skäl komma ut i friska luften (om så bara trampandes en cykel i uppförsbacke i horisontalt regn!) känns inte helt okej. Därför blir det mången mållös promenad runt staden. Dessutom ger denna boende/jobb-situation mig au pair-flashbacks.
  
• Det är fantastiskt spännande att vara trainee då man får möjlighet efter otroliga möjlighet att deltaga som en liten fluga på väggen på diverse möten, inspektioner och på en mängd arbetsplatser! Och att ens kunskaper och åsikter faktiskt efterfrågas och tas på allvar.

På Västfronten inte(mycke)t nytt

Så har jag anlänt till Västerås. Här arbetar jag (och bor, följaktligen) mitt i stan i den så kallade Skrapan. Yes sir, en skyskrapa. I Västerås. Den är tämligen imposant och hotellet är beläget på de nedersta tolv våningarna plus de översta tre, vilka är belägna så högt upp som våning 25 med utsikt över Mälaren och hela bygden. Efter en traditionsenlig promenad för att lära känna min nya stad har jag kunnat konstatera att staden bjuder på ett fantastiskt nybyggt bostadsområde vid mälarstranden som skulle få Helsingborgs norra hamn och Jönköpings brofäste att skämmas. Dessutom stötte jag på en kulle av modell större vilken jag prompt besteg. Detta resulterade i en spektakulär utsikt ackompanjerad av vacker kvällssol över domkyrkan, Skrapan och centrum – vackert! Jag har också insett att (nästan) all shopping i Västerås (med utgångspunkt i Skrapan, min bostad) kan göras utan att någon gång behöva gå ut i friska luften, allt tack vare en hel uppsjö av gallerior (alla med egna namn) med praktiska sammanbindande gångar och broar. Nu återstår att försöka kändisspana någon av alla de Västerås-kändisar som min vän H förärade mig vetskapen om. Sit tight…

Oj, förresten! Mitt val av rubrik är ju helt åt pipsvängen! På Västfronten BIG NEWS; Barack Obama är USA:s nästa president. Halleluja!

Summeringar på morgonkvisten

Tio veckor har avverkats här i Uppsala. Städandes, frukostserverandes, konferensmöjliggörandes, in- respektive utcheckandes, bokandes och kontemplerandes har jag lärt mig de fundamentala arbetsuppgifterna som möjliggör hotellverksamhetens tjänst. Många är de observationer som jag gjort under denna initial fas av trainee-programmet. Här är ett urval av dessa:

• Kommunikation och hjälpsamhet över avdelningsgränserna är bra. Gnäll och tjafs och negativitet är dåligt. För att inte säga direkt skadande för arbetsplatsen, produkten och individen.
  
• Gnäll och tjafs och negativitet är en kronisk åkomma hos vissa människor. Inte ens god vilja och intravenösa injektioner av solsken och regnbågsfärgade fjärilar med rosa sockervadd kan få dem att tillfriskna. Men damn it – jag vill tro att det går!
  
• Hotell har öppet 24 timmar om dygnet. Någon måste jobba under de mörkare av dessa 24 timmar. Jag vet nu hur det känns.
  
• Ärlighet, rättframhet och ett öppet sinne vinner i längden. (Ja okej, denna punkt grundas på flera års erfarenheter men har bekräftats under de senaste tio veckorna.)
  
• Ärlighet, rättframhet och ett öppet sinne har resulterat i att det har nått min vetskap att jag kan upplevas som vek. Time to toughen up!
  
• Uppsala är vackert. Men litet. Pelle Svanslös kommer härifrån. Och Owe Thörnqvist. De är dock inte släkt.
  

Nu är klockan sex och om en timme slutar mitt arbetspass. Då skall jag ta mig till stationen, embarkera en buss av modell långfärds och låta denna föra mig hem (tillgodoräknandes en god "natts" sömn, förhoppningsvis). Helgen kommer att tillbringas i Göteborg firandes min kära mors födelsedag liksom återträffandes mina forna språkreseelever och -kollegor. Efter helgen styr jag min kosa mot Gurkstaden där nästa fas i trainee-programmet skall påbörjas. Undrar vilka kändisar som kommer därifrån… Stay tuned.

Solstrålar i vardagen

Underbara Engelska parken i höstkostym.

Efter ett av veckans arbetspass, då jag för första gången stod som ensam receptionist, var jag helt slut. Jag bytte på nolltid ut den propra pennkjolen, kavajen och de höga klackarna mot de prickiga pyjamasbyxorna, morgonrocken och tofflorna och kollapsade ner i fåtöljen. Det tog inte mer än ett halvt gammalt avsnitt av någon för länge sedan nedlagd amerikansk sitcom innan jag hade somnat. Någon timme senare vaknade jag med lätt nackspärr och tydligt fåtöljarmstödsmärke på ena låret. Efter att ha torkat sömngruset ur ögonen insåg jag att jag inte varit utomhus på hela dagen (det blir ju så när man bor på sin arbetsplats…) och beslutade mig därför för att ta min nästan dagliga promenad. Löparskorna åkte på liksom halsduk, vantar och mössa. Kvällens promenad gick längs de vanliga parkvägarna men denna dag gick jag längs en kvällsupplyst universitetsbyggnad. Genom en rad fönster såg jag en man iklädd professorsuniform (dvs brun manchesterkavaj, ljusa chinos och markanta glasögon) undervisa en mindre grupp studenter i en stor och lätt antik sal. Denna syn i samband med de vackra omgivningarna i min favoritpark upplyst av gammaldags lyktstolpar gjorde att jag plötsligt drabbades av en enormt stark saknad av studentlivet; att dagligen få träffa sina bästa vänner per automatik då alla hade anledning att vistas i samma lokaler, att bo på studentkorridor, att konstant ha en uppsjö umgängesmöjligheter att välja mellan, att ha relativt flexibla tider, det ständigt serverade kunskapsutbudet och återigen… alla människor och potentiella vänner som kontinuerligt strömmade in i livet. Those were the days! Men som jag tidigare noterat, det är fantastiskt skönt att vara klar och börja det "riktiga" livet nu ändå!

I helgen har min kära mor och mina plastmostrar varit på besök – härligt, höstigt, kulturellt och mysigt! Vi dansade rumba i engelska parken... :) Dock planterade vi inga kaktusar på marken.

Saker jag gillar just nu:

• Höst, höst, höst!
  
• Två fantastiska album att lyssna till under mina höstiga promenader: Bo Kaspers nya, kallad 8, och Coldplays senaste, Viva La Vida (med den lite underliga undertiteln Or Death And All His Friends).
  
• Nya säsonger av mina favoritserier du jour; The Office, How I Met Your Mother, Entourage och Ugly Betty. Till och med TV är bätte på hösten! :)

Ok, nog om hösten. Snart hoppas jag ha något mer att skriva om...

En höstdagsdröm

I brist på annat att sysselsätta mig med har promenaderna i min uppehållsstad fortsatt och därmed även jämförelserna med andra, före detta, dito. I förrgår upplevde jag en euforisk promenad i det nu fullkomligt höstklädda Uppsala. Mitt favoritstråk (vilket inkluderar den fantastiska lövkupol som kallas Engelska Parken och ger mig en nästan otämjbar vilja att högljutt brista ut i Owe Törnqvists gamla slagdänga med samma namn, liksom den förut nämnda stora kyrkogården samt slottsparken) blev som vanligt den valda stigen för dagen och med solstrålar som letade sig fram genom en bitvis täckt himmel var ljuset det optimala för en höstupplevelse utöver det vanliga. Då jag närmade mig Engelska Parken kunde mina fötter (iklädda bländvitt nya löparskor) söka sig fram genom lövtäcket och plötsligt hade jag inte längre kontroll över dem utan de började sparka omkring och leka så att löven yrde i gräset. [Ja, bokstavligen.] Inget höll mig tillbaka och jag var en hårsmån ifrån att börja spinna runt som i en höstversion av Sound of Music. Den fullkomligt gula lövmattan och kupolen av rödgrönspräckliga trädkronor över mitt huvud var nästan överväldigande vackra. Tänk vad en vanlig fredagspromenad kan göra!

Således skulle man nu kunna avgöra att matchen fått en vändning och att det nu står 1-2 Lund-Uppsala.

Skulle kunna, ja… ty matchen vänder strax igen då längtan efter vänner omkring mig är ständigt närvarande och resultatet blir snabbt 3-2 då Lund (och pendlingsvänliga Hbg & Malmö) är fullt av kära vänner som saknas enormt. Under de sju veckor jag varit här har jag vid endast fyra tillfällen träffat personer som känner mig. Jag menar som verkligen känner mig. Sådana som känner Helsingborgsstudenten Linda, Lundastudenten Linda eller barndoms-Linda. Dessa fyra är min vän F (som kom på besök en söndag), S (som jag förra helgen besökte under en obeskrivligt efterlängtad och socialt stimulerande visit i Bryssel), den fantastiska vännen och på många sätt själsfränden P (som också berikade mig med sitt umgänge under nyss nämnda Bryssel-helg) samt min kära fader som kom på besök under ett jobbärende. Dagarna däremellan känns många och den sociala brist jag upplever gör mig understimulerad. Men nästa helg kommer mamma och mina plast-mostrar på efterlängtat besök och då skall kulturstaden Uppsala utforskas.

Bristen på foton i detta inlägg kommer förhoppningsvis att kompenseras snart men dagens regnväder förhindrar att jag ger mig ut och förevigar höstlövsdrömlandskapet. Bilder från den makalösa Brysselhelgen (då jag fick känslan av att vilja bosätta mig där, åtminstone för ett tag…) kan också dyka upp framöver. De måste ju bara lämnas in och framkallas först… ;) [läs: tas emot via elektronisk post från min bättre hälft].

Lund - Uppsala: 1 - 1

Efter snart tre veckor i Uppsala har jag hunnit få mig en viss uppfattning av staden. Som jag sa i början såg jag fram emot att få jämföra staden med Lund, både ur studentstadsperspektiv och ur ett potentiell-hemstads-perspektiv. Inte för att jag har funderat på att bosätta mig i Uppsala men under nästa år når jag punkten då det är dags att besluta var jag vill göra detta, då min trainee-tjänst är tänkt att gå över i en tjänst med en fastare geografisk punkt.

Således har Uppsala inandats, betraktats och granskats till fots mången gång under de senaste veckorna. Oavsett väderlek har jag givit mig ut på stadens gator och tagit mig dit fötterna velat vandra. På parkstigar och kullersten, via slottsbackar och stadsträdgårdar har jag färdats för att skapa mig en uppfattning. Då hösten råkar vara min favoritårstid har dessa vandringar under de senaste dagarna skett med ett leende på läpparna; vyerna av begynnande rödspräckliga träd och gula löv som pryder mina vandringars vägar fyller min själ med enorm glädje.

Så, vilka är mina upptäckter hittills i jämförelsen Lund - Uppsala? Jag har konstaterat att Uppsala saknar Lunds totala mysighet i småstadskänslan. Jag upplevde att den från början kändes lite anonym. Då låg den i lä jämfört med Lund. Men de uppsaliensiska (ja, det är ett vedertaget adjektiv) byggnaderna och många små och större parkerna är de som sedan fick mig att döma en kvitterande poäng till den nordligare staden. En av byggnaderna som imponerar på mig är universitetets huvudbibliotek Carolina Rediviva (bara namnet i sig är ju mäktigt!) och den långa gata som leder upp till den. Förevigad med min halvbra kamera i dassigt gråregn ser den kanske inte så häpnadsväckande ut men då jag möter den i verkliga livet gåendes upp för nyss nämnda backe är vyn och wow-faktorn en annan. Dock är Domkyrkan den obestridligt vackraste byggnaden i staden där den tornar upp sig i vad som verkar vara varenda synvinkel, som här:

Efter en lång promenad i staden är det skönt att komma "hem" till hotellet och vila en stund i lobbyns massagefåtölj :) Det är en likadan som den jag skrev ett inlägg om med skräckblandad förtjusning i våras.

Lund - Uppsala: 1 -1. The match must go on.

Att Upptäcka och Uppleva Uppsala

Sedan sist har jag hunnit uppleva lite mer av Uppsala, ligga klubbad i magsjuka i två dagar (som jag anade vid sista inlägget), jobba en vecka på frukostavdelningen, arbeta fram min första projektuppgift som trainee samt att besöka huvudstaden för en dag.

Det sistnämnda gjordes under förra lördagen. Det var förhållandevis lätt, snabbt och billigt att ta tåget till Stockholm och väl där kunde jag njuta av en dags promenerande, butiksinspekterande och storstadsdrömmande. Det var en fin paus från den lite ensamma vardagen i Uppsala.

I Uppsala har jag promenerat mycket. Jag har gjort det till en vana att varje gång jag går till den lokala Ica-butiken inleda med en rejäl omväg för att dels få motion och dels upptäcka nya delar av staden. Detta har hittills resulterat i att jag upptäckt bland annat slottet (intill vilket det plötsligt uppenbarade sig ett tornerspel i verklig skala - se bilden! den är tagen genom försöket till områdesavgränsning...), domkyrkan, universitetsbyggnaden, botaniska trädgården, studentområden och många fina små parker. Jag får ibland känslan av att vara i utlandet mer än i en stad i mellansverige. Uppsala känns lite svår att få grepp om. För att inte tala om dialekten…! Den är inte alls som jag förväntade mig; jag upplever den som något slags blandning av stockholmska, dalmål och gnällbältesmål. Då jag efter dessa iakttagelser tittade på en sverigekarta förstod jag varför :)

Mitt jobb är än så länge ungefär som jag hade tänkt mig; fyllt av slit, insikter, lärdomar från nuvarande arbetsuppgifter, förväntan på kommande dito och dessutom är tillvaron som trainee tillfredsställande på så sätt att den ger mig en känsla av att vara på väg i rätt riktning. Jag är så ofantligt lycklig över att jag efter examen hade ett jobb jag såg fram emot och nu njuter av att utföra. Dessutom känns det härligt att få sätta i praktik alla de teoretiska kunskaper och tankar jag skaffat mig under fem års studier. Jag iakttar, observerar och funderar mycket kring de arbetsuppgifter och -områden jag tar del av och det känns givande.

Det jag saknar i tillvaron just nu är en fast punkt, en bostad att kalla min egen och möjligheten att leva ett vardagsliv. Uppehället på hotellet är förvisso fint, men ensamheten är påträngande och omöjligheten att bygga bo och planera framtid känns lite trist. Men vetskapen om att det är en tillfällig situation och att jobbet gläder mig ger mig motivation.

Just nu är jag glad över...

• svenska äpplen att ta hem från min lokala ica-handlare för att njutas i klyftor med kanel,
• den biljett jag bokat för att hälsa på S i Bryssel (tre veckor kvar!),
• låten "Gammal sång" av Veronica Maggio,
• min mentor A-S som jag är övertygad om kommer inspirera mig till mycket, som lyssnar på mig och mina tankar och som verkar förstå mig, samt
• Skype som med sin fina och gratis tjänst låter mig dejta älsklingen varje kväll.

De första trevande stegen

Helgen har tillbringats sysselsatt med två aktiviteter; tittandes på film och TV i mitt sovrum på hotellet ätandes godis (ajaj, det händer varje gång jag är ensam) samt vandrandes mållöst i Uppsala. Jag tänkte inte dröja särskilt länge vid beskrivningar av filmerna eller tv-programmet jag sett (men jag kan meddela att 27 Dresses fullkomligt fyllde mitt behov av en sötsliskig och smårolig feel good-film och att ständiga OS-sändningar var till stor hjälp) utan istället berätta om mina första intryck av Uppsala, denna påstådda rättmätiga konkurrent till Lund.

Staden bjuder på ett stort utbud av butiker och mysiga caféer och mat-ställen men utan att inge känslan av att det är en storstad jag befinner mig i. (Att staden är Sveriges fjärde största efter de tre solklara på pallen får jag nog erkänna att jag inte tidigare var medveten om.) Hotellet ligger centralt och ett stenkast bort rinner den mysiga Fyrisån som kan korsas på en av otaliga små och arkitektoniskt vitt skilda broar. Längs denna å lär det bli en och annan ljuvlig höstpromenad!

Jag har förstått att det inte bara är hotellet där jag för tillfället bor och arbetar (First Hotel Linné) som inspirerats av stadens stolthet Herr Linné. Hotellet ligger bredvid Linné-trädgården och på gågatan strax intill finns inte bara en verksamhet döpt efter världskändisen, utan fyra (varav två som heter Café Linné i olika varianter).

Fortsättning på mina äventyr i Uppsala följer! Jag trivs med att vandra runt i en ny stad, gärna komma lite vilse, för att på så sätt lära känna den. Men det kanske dröjer till nästa vandring då jag har de senaste dagarna har känt mig lite krasslig och kanske får ta och vila i någon dag.

There's a new moose in town!

Det var länge sedan jag skrev. Jag vet detta. Visst, tid är ett relativt och subjektivt begrepp, men jag anser själv att det var allt för länge sedan jag skrev.

Vid de sista tillfällena var jag mitt uppe i slutstriden på min universitetsutbildning (jag är noga med att nämnda prefixet universitets- då jag gärna framhäver att lärandet är livslångt och ospecificerat rumsligt och tidsmässigt) samt djupt insyltad i en snarig och stundtals oändligt demoraliserande jobbsökarprocess. Sedan dess har en rad väsentliga händelser skett. Jag ämnar nu redogöra för ett axplock av dessa. En Best Of Summer 2008 skulle man kunna kalla den.

• Jag tog min examen i Service Management i början av juni. Efter att ha producerat magisteruppsatsen Resandets miljöpåverkan - ett etiskt dilemma tillsammans med de fantastiska medskribenterna M och U fick vi inte bara högsta betyg utan blev dessutom tilldelade ett stipendium för bästa magisteruppsats inom turismområdet. Döm om vår tillfredsställelse efter allt slit och alla invecklade och utvecklande tankebanor! Framgången firades tillsammans med gästande föräldrar, den fantastiske pojkvännen samt dennes mor och mormor.
  
  
• Nyss nämnda dag kunde avnjutas med största inlevelse och avslappnade axlar, då det några dagar tidigare hade kommit till min vetskap att jag blivit utvald till en av fyra Management Trainees för First Hotels, ett jobb jag med stor möda sökt, hoppats på men inte riktigt vågat tro skulle bli mitt. Lyckan var total och nästan overklig efter alla mödosamma försök till att skaffa mig ett jobb, vilket jobb som helst... Att det skulle bli detta kändes nästan för bra för att vara sant. En start i augusti innebar dessutom att jag skulle ha ett ledigt sommarlov, något jag inte haft sedan jag var femton…
  
  
• ... vilket skrämde mig så till den milda grad att jag valda att tacka ja till ännu en sommar som språkreseledare för ett gäng glada femtonåringar. Årets tur gick till Malta, där jag glatt kunde konstatera att det inte var så mycket olovlig alkoholförtäring som det ryktas om och kunde därför med rätta njuta av öns vackra stränder, varma bad och omättliga solstråleutbud.
  
  
• Efter att ha säkrat sommarens solbränna (den första på flera år, eftersom jag räds solens farliga effekter) återvände jag hem till Sverige och till S som under min frånvaro tagit sig ett arbete i sin hemstad. Därför tillbringade jag stor del av sommaren där…
  
  
• ... förutom några vändor i min egen hemstad, varav en för att begrava min djupt älskade och beundrade mormor som gått bort under min utlandsvistelse. Hon levde nittiotre och ett halvt väl levda och välfyllda år och vi var alla överens om att hon gjort det på bästa möjliga sätt. Det var en tung dag men en ljus ceremoni.
  
  
• Efter att ha bevittnad den efterlängtade och fantastiskt kära stund då min fina vän F lovade att älska sin V i nöd och lust (och vice versa och så vidare) agerade jag toastmadame på desammes bröllopsfest, till vad som verkade vara framgång. Det blev en hejdundrande tillställning och den goda maten och drycken flödade. Jag uppmärksammade (och lade på minnet) att det sannerligen är skillnad på [bra] vin och [billigt] vin… Jag hade under middagen äran att få sitta mellan två härliga äldre (och kanske därför) gentlemannamässiga bordsherrar, varav den ena är farfar till världens mest kände golfspelares svenska hustru (utan att nämnda några namn…).
  
  
• Den senaste händelsen var att jag lämnade Skåne och for till Oslo för att starta min nya karriär. Med väskan packad full av förnuftiga skjortor, skor med blygsamma klackar, svarta business woman-byxor och ett anställningskontrakt med First Hotels logga och min namnteckning (som för att bevisa för mig själv vad som gäller) anlände jag och strålade samman med mina trainee-kollegor F och H, två mycket kompetenta, spännande och trevliga nya vänner. Vi fick träffa diverse viktiga personer, lyssna på spännande föreläsningar (vilka hölls på en fantastiskt prestigelös och diskussionsuppmuntande nivå), lära oss en hel del om oss själva (genom ett personlighetstest som jag förhoppningsvis får tillfälle att återkomma till här i bloggen) och vår blivande roll som ledare. Under det kommande året skall vi på en rad olika hotell få arbeta inom alla olika avdelningar, från städ till revenue management. Förstnämnda avdelning har jag börjat på idag. Jag är mör, minst sagt. De kommande veckorna kommer att ge mig massor av nya insikter, lärdomar och kunskaper, det är jag övertygad om. I can’t wait!
  

Som avskedspresent fick jag av S en mjukis-älg. Han är inte på något sätt ett substitut för den numera världsberömda MyMo, utan skall agera Ställföreträdande Kram när S befinner sig i den belgiska huvudstaden och jag på ett hotell annorstädes. Så när jag nu sitter här i min gigantiska lägenhet ovanpå min arbetsplats i min nya (om än tillfälliga) hemstad Uppsala så sitter Älgen bredvid mig och ger sitt kramvänliga stöd. There’s a new moose in town.

En blondins bekännelse

Jag måste erkänna något som bär mig emot.

Jag inleder med bakgrunden som förklarar varför jag gjorde som jag gjorde:

Imorse var jag uppe okristligt tidigt. Efter frukost satte jag mig i min sköna fåtölj med en kopp te, studentkårstidningen och P3 på radion. Mellan de kvalitetsmässigt mycket varierande artiklarna i tidningen lyssnade jag som alltid på Morgonpasset. Jag hajade till då ett mycket aktuellt namn nämndes som instundande gäst. Personen i fråga är en på senaste tiden mycket omtalad och därmed oundvikligt haussad medieperson. Jag har hört och sett henne i diverse debatter och allehanda tv-program, och förundrats över hennes nyfunna kändisskap och inte minst hennes nyfunna rikedom. Hon tjänar (enligt egen utsago) multum på sitt "arbete" som hon gör vid sidan av sina gymnasie(!)studier. De uttalanden jag hört henne göra får det att krypa längs min ryggrad på ett högst obehagligt vis. Jag har sedan tidigare en svårighet för bimbokulturen (i synnerhet för viljan att mentalt förställa sig för att tillhöra den). Det som irriterar mig mest är att tjejen jag talar om tillhör ett visst blått ungdomsförbund och påstår att hon genom sitt "arbete" vill förmedla dess värderingar då hon menar att det är ett bra sätt att "smyga in" politik i en värld unga människor dras till (subliminal propaganda, någon?). Av hennes uttalanden att döma är de politiska värderingarna som följer; dyra kläder är viktigt, löjligt dyra kläder är viktigare, oanständigt dyra accessoarer är viktigast, allt är till salu och att bo i innerstaden, fika halva dagarna och känna nattklubbsägare är nyckeln till ett tillfredsställande liv. Det hon menar att hon vill är att "förbättra tjejers självkänsla och försöka inspirera till att verkligen älska sig själv". Man kan ju ifrågasätta hur detta hänger ihop med de miljoner hon får för att promota en för sin målgrupp ouppnåelig livsstil.

Hur som helst. Efter all denna mediehausse som jag inte kunnat undgå, och som den förhållandevis politiskt intresserade människa jag är, kände jag mig i och med denna slutgiltiga exponering i ett för mig högt värderat radioprogram manad att kasta in handduken och besöka hennes "arbete". Jag talar så klart om Blondinbellas blogg. Alla mina förväntningar (låga som de var) bekräftades. Bloggens innehåll var dessutom av betydligt mer personlig karaktär än väntat. Jag ställer mig oundvikligen frågan hur tusentals (kanske ännu fler) kan vara intresserade av vad denna tjej och hennes pojkvän åt till middag i sitt kök en tisdag i april? (... och dessutom se en bild av hopkoket?!) Det blir inget återbesök.

Jag trodde aldrig att dessa ord skulle undslippa mina läppar, men here goes: Tacka vet jag Carolina Gynning.

Redo och utrustad med machete och stormkök

Som tidigare nämnts räknas nu dagarna ned till emottagandet av överdrivna applåder, långväga hyllningar, varma gratulationer och ett ihoprullat examensdiplom. Dock avkryssas inte dessa dagar med samma entusiasm som är sedvanligt inför exempelvis en semesterresa eller ett skollov. Istället ökar min ångest och oroskänsla med varje förkryssat datum i kalendern. Dagen D som jag talar om är naturligtvis den dag då jag skall vara färdig med min magisteruppsats och därmed räkna mig till skaran svenskar som innehar en Filosofie Magister.

Förvisso finner jag uppsatsarbetet angenämt då det behandlar ett för mig mycket intressant och för allmänheten särdeles aktuellt ämne (turisters attityder till resandets miljöpåverkan) och på grund av att det sker tillsammans med två fina vänner, men vetskapen om att vi måste prestera en tämligen högkvalitativ akademisk studie inom en förhållandevis begränsad tidsram ligger av förklarliga skäl som en sten på axlarna. (Måhända är det den som orsakat min vänstra axel sådan smärta på sistone?)

Hur som helst är det kanske inte uppsatsandet och dess allt hastigare närmande deadline som stressar mig, utan det faktum att jag efter detta datum inte längre har en inkomst eller en sysselsättning. Visst, sysselsättningar finns det en uppsjö av och det råder inga tvivel om att jag skulle kunna finna både den ena och den andra efterlängtad och glädjegivande, men det jag är i akut behov av är en avlönad sådan.

Dag in och dag ut fyller jag varje uppsats- och spexledig minut med att finslipa mitt CV och att författa den ena starkare ansökan än den andre. Vid ett efterlängtat återseende av min vän P (svårt att anonymisera ett namn vars vardagliga form består av enkom två initialer) i förra veckan diskuterades CV-former och ansökningsprocesser nästintill absurdum. Jag och P har som gemensam nämnare (en av ett flertal, må tilläggas) att vi vid det här laget är mycket bevandrade i jobbansökningsdjungeln. Med machetes tillverkade av de vassaste adjektiv och med ett stormkök fyllt till bredden av de mest givande erfarenheter slår vi oss fram genom skogar av arbetsförmedlingar, rekryteringsfirmor och jobbannonser. För P har denna kamp nu äntligen burit frukt (grattis min vän!) och till mig delade han nu med sig av hemliga vandringsleder och smarta djungelknep. Men framförallt gav han mig hopp i jobbdimman.

Jag nämnde för honom att jag i en rosaluddig ram föreställer mig bilden av den dag då jag får det efterlängtade samtalet som meddelar att mina bekymmer är bortblåsta, att jobbet är mitt. Jag tänker mig att det efter detta inte kan finnas några problem. Han berättade att han haft exakt samma bild, men att han efter det "befriande samtalet" upptäckte nya bekymmer i tillvaron; för långa arbetsdagar, för lite betalt, för hög hyra… Han har naturligtvis rätt. Men det kvittar, just nu är ett jobb räddningen i min tillvaro. Sedan kan jag ta tag i det efterföljande. Vad det än må vara.

Tack S, för alla stöttande handlingar, alla uppmuntrande och oändligt uppskattade adjektiv! It's golden.

När ett jobb är mitt skall jag inte klaga på något. Och, ja, ni får tvinga mig att äta upp dessa ord senare ;)

Ambivalens och tålamod

Vädret har den senaste tiden lämnat mycket att önska. Ena dagen skiner solen från en klarblå himmel och fåglarna kvittrar på ett sätt som får den mest djupfrusna höstdepression att tina. Fint, eller hur? Visst, om det inte vore för att vinden nästa dag antar stormstyrka och ger det plötsliga snöfallet horisontell riktning. Detta ambivalenta beteende gör det svårt att fatta förutseende klädbeslut vid dagens början, för att inte tala om hur lätt det är att oavsiktligt dra på sig en rejäl förkylning.

Då jag som vanligt igår morse lyssnade på P3 medan jag försökte fatta dagens klädbeslut hörde jag ordet tålamod nämnas. Studiogästen frågades om sin definition av tålamod. Jag började fundera på min egen uppfattning av betydelsen och kom fram till följande; förmågan att kunna njuta av nuet medan man inväntar ett annat tillstånd. Tålamod. En bra egenskap att ha, utan tvekan. Men oj så svår den kan vara att tillämpa! Dock slog det mig i samma veva att det är just denna egenskap jag nu måste leta fram från någonstans långt in för att stå ut med detta allt för tidiga april- (och alltför sena februari) -väder. Så, i väntan på bättre (väder)tider skall jag njuta av nuet, av de soliga stunderna, av längtan efter vårskor och av att detta i vädersynpunkt unga datum trots allt innebär att det ur magisteruppsatsperspektivet innebär att jag och mina två medskribenter har gott om tid. Den 5 juni smäller det. Då har utbildningstålamodet förhoppningsvis nått sin slutdestination och ett tillstånd övergår i ett annat; studentlivet övergår i arbetslivet. För det sägs att det är det jag har väntat på…

Tjugohundrasju. Tjugohundraåtta…

Det har i dagarna bytts år, det byts i dagarna termin, det byts efter kommande termin sysselsättning. I denna bytenas tid vill jag sammanfatta det händelserika, underhållande, jobbiga och spännande 2007.

I samband med det årliga nyårsskiftet går mina (och förmodligen gemene mans) tankar alltid till allt som kan hinna hända inom loppet av ett år och hur livet såg ut ett år tidigare.

År 2007 inleddes med att jag återvände till Kanada. Få ord har nog använts så flitigt av mig under det gångna året som just Kanada. Jag har gång på gång refererat tillbaka till detta förlovade land, och för detta ber jag drabbade om ursäkt med samma ärlighet som jag berättar att jag inte skäms för att ha gjort så. Kanada var nämligen ett slags milstolpe i mitt liv. Det var en efterlängtad upplevelse (att inträda rollen som utbytesstudent), en personlig utveckling (att klara mig på egen hand i ett gäng nya kontexter), en berikare (nyförvärvandet av bekantskaper och för-livet-vänskaper) och en resa (i sin bokstavliga och symboliska bemärkelse). Det överväldigande inom ämnet anskaffningen av vänner under året i Kanada är dock det antal personer som kom mig nära och var av stor vikt för mitt välmående och mina framgångsrika upplevelser under året. Man tror förvisso oftast att det skall bli en självklarhet att hålla tät kontakt och att ses inom en översiktlig framtid trots efter hemkomst oöverskådliga geografiska avstånd, och man vet förvisso undermedvetet att detta inte kommer att ske, men det är en så fin sak att drömma om då man skiljs åt efter en intensiv tid tillsammans.

Jag hade innan avresa från Kanada en bra plan för resterande delar av året. Jag skulle söka jobb, få jobb och arbeta ihop ett fint litet kapital inför färdigställandet av min magisterexamen. Men om det är något jag lärt mig av nyss nämnda årliga funderingar så är det att man aldrig vet hur livet kommer att se ut ett år från nu och att planer ofta får revideras.

Efter hemkomst från den nordamerikanska kontinenten stod dock jag inför ett antal prövningar och beslutssituationer. Jag var både bostads-, inkomst- och sysslolös. Äntra föräldrarna. Vilka fantastiska skapelser! Trots sina egna mycket hårda prövningar tog de emot med öppna armar och öppna hem. Situation nummer ett löst. Efter ett femtiotal misslyckade jobbsökningar öppnade jag ögonen för en ny möjlighet; jag ansökte till en sommarkurs på högskolan i min hemstad. Detta visade sig vara ett klokt val, åtminstone i välmåendeavseende. Efter den långa och mycket demoraliserande jobbsökarprocessen blev detta ett lyckat avbrott. Jag läste, umgicks med nyfunna vänner och lärde känna min hemstad i en ny kontext.

Så kom midsommar. Jösses, halva året redan avklarat! Ni som känner mig (alternativt har läst denna blogg sedan en längre tid) känner till min ambivalenta inställning till högtiderna midsommar och nyår. Årets sommarhögtid blev dock en oväntad och ny upplevelse utöver det vanliga. Min bäste vän gifte sig och förärade mig uppdraget som toast madame. Det var en både rörande, nervös och rolig tillställning för min del. Bruden var vacker som den soligaste sommardag och festen var varm och underhållande.

Kort därefter fick jag äntligen arbeta lite under detta mitt minst arbetstäta sommarlov sedan nionde klass. Arbetslösheten var dock inte på något sätt så behaglig som man kan tänka, utan jag kan så här i retrospektiv konstatera att jag mådde tämligen dåligt under en stor del av sommaren på grund av just denna. Den arbetsinsats som dock krävdes av mig visade sig bli både oerhört tung och utomordentligt rolig och givande. Jag arbetade min första (av kanske fler kommande?) period som språkreseledare. En resa som gick till både Paris, södra England samt London. Sällan skådade mängder regn föll som bekant över Storbritannien denna sommar, men vi på sydkusten skonades tack och lov.

Vid hemkomst möttes jag av en ny beslutssituation. Vad skulle bli min sysselsättning under den hastigt påträngande hösten. Jobbsökandet hade ju gått åt skogen och det verkade inte ljusna. Då påmindes jag av ett neddimpande brev om att jag tidigt på våren hade sökt (som ett slags back-up-plan) en plats på Franska Grundkurs i Lund. Detta tedde sig plötsligt mer och mer intressant och efter en kort tids velande fattades beslutet att flytta åter till Skåne men att denna gång passera Helsingborg och fortsätta till Lund. Sagt och gjort. Bostadssituationen var hopplös för att inte säga lätt djävulsk. Efter mycket om och men flyttade jag in i ett rum i en makalös våning till bostad som inneboende. Jag trivdes med allt utom hyran och efter en förvisso mycket härlig månad i studentstaden tog jag mitt pick och pack upp till det kära gamla Bryggaregatans Studenthem i sundets pärla. Saknar Lund, men har en känsla av att det kanske kan bli en återflytt efter studiernas kompletterande. Hur som haver, terminen med franskstudier blev en riktig fullträff. Jag introducerades via kursens deltagarlista för de fyra personer som skulle komma att utgöra ett riktigt toppengäng.

Under 2007 har efterlängtade äventyr duggat tätt. Jag har sett efterlängtade uppträdanden av favoritartiser, jag har gjort min ofantligt efterlängtade premiär som publik på Londons musikalscen, jag har äntligen åkt skidor i Klippiga Bergen, jag har guidat trettioen ungdomar på Paris gator (kanske inte så efterlängtat, men självförtroendestärkande!)… detta är bara ett axplock.

Det är med enormt stor nyfikenhet och spänning som jag ser fram emot ett motsvarande 2008. Jag skall luta mig tillbaka och låta livet ta med mig på resan. Och en sak kan jag redan konstatera; året har börjat makalöst bra!

---

There will be an english version as soon as I can find the time and energy to produce it in the midst of exams and essays. I am sorry for the curiosity this may create concerning the contents of the above... ;)

Understolen / The Wonder Chair

Idag upplevde jag på min arbetsplats en alldeles makalös njutning. Jag talar om den som uppstår vid användandet av massagestolen Någontingfantastiskt. (Nej, så heter den inte men jag vet inte dess riktiga namn.) Vi har på kulturhuset fått äran att vara värdar åt en massagestol som tillägnas personalens välmående. Jag satt i den i knappt tre minuter men njutningen var total. Maken till äkthetskänsla! Sällan skådad!
Stolen är konstruerad som en avgjuten form av en människokropp och det kändes som om de i smyg använt mig som modell ty passformen var imponerande. Då jag tryckte på startknappen började allehanda punkter på min rygg, nacke och på mina ben att masseras med något slags små inbyggda robotarmar som så ofantligt mycket kändes som människokänder. Det var nästan läskigt... Men åh så behagligt! Då robotarmarna inuti stolsryggen nådde mina axlar upplevde jag nästan för en stund att jag deltog i någon typ av alienfilm där en läskig typ smyger sig på bakifrån och lägger en hand på axeln... Det må låta fruktansvärt, men jag vet inget annat sätt att beskriva känslan på. Denna upplevelse var hur som haver mycket angenäm och känslan var så nära en live-massage man kan komma. Har jag någonsin råd att köpa en sådan makapär kommer jag utan tvekan att göra så. Att ha en automatisk massör väntandes hemma vore som en dröm. Nu menar jag inte att jag skulle kunna tänka mig att helt avstå mänsklig fysisk kontakt men i det fall jag befinner mig mol allena i Sibirien eller på motsvarande öde plats skulle jag vara mycket nöjd med ovan nämnda stol som sällskap.

---

Today I had the most amazing experience at my workplace. I'm talking about the pleasure of a ceratin massage chair (of which I can not remember the name). At the cultural centre where I work we have the honour of hosting this chair in one of our break rooms for the well-being of the centre's staff. I sat in the chair for no longer than three or so minutes and the pleasure was unbelievable. The authenticity feeling was unreal!
The chair is constructed as a mould of the human body and it seemed they had secretly used me as their model because the fit was impressive. When I pressed the start button all kinds of little robot arms started moving inside the chair and massaging all the way from my legs to my neck. They felt so much like actual human hands, it was almost frightening... But oh so comfortable! As the little robot arms reached my shoulders the sensation was close to that which I can imagine people in alien movies have when an alien creeps up from behind and slowly puts a hand on the unknowing person's shoulder... It may sound like a terrible experience but I have to say that strangely enough I really enjoyed it. The over-all experience was so close to an actual live massage as you can get, and in the case I ever have enough money to buy a chair of this kind I will not hesitate one bit. To have an automatic masseuse waiting for me at home would be like a dream. I'm not saying I would want to completely abstain from human physical contact but in case I ever find myself all alone in Siberia (or elsewhere of that remote deserted type) I would consider myself lucky to have said chair for company.

2007 är nu ett minne blott / 2007 is now a number on Memory Lane

Så har 2007 blivit det forna året och 2008 det som hädanefter gäller. Nu kan de klassiska skämten om vad som i år gavs och mottogs i julklapp frodas och nyårslöften kan börja gälla och sedan obönhörligen brytas.

Vad gäller nyårsafton som högtid så är den inte min favorit av sådana. Jag kan anse att det är en trevlig högtid då den firas i en trevlig miljö med nära och kära, och visst kan jag tycka om att få klä mig i vackra kläder och dekorera mig och min omgivning med allt glitter i Götaland. Dock tar jag direkt avstånd från den hets och hausse som ofta uppstår redan i tidig november kring hur det nya året skall välkomnas och med vem det skall firas. Jag brukar försöka vara med någon eller några jag tycker mycket om och då spelar det inte så stor roll vad som görs eller var vi är. En god middag är ju förstås aldrig att förakta och det är nog den mest uppskattade sysselsättningen för min del. Själva tolvslaget är nog egentligen det jag har störst invändningar mot då det oftast lindas in i en timmes stress, försvunna skor och halsdukar, fyverkerinoja, diskussioner (och i vissa fall till och med gräl) beträffande det aktuella korrekta klockslaget samt frusna champagneskålande händer. Men visst, någonstans i denna hets finns ju också en charm. Det är så nyår ser ut här i Sverige. Och något slags Disneyland-liknande kulissarrangerat nyårsfirande skulle jag minsann heller inte vilja uppleva. Så jag tackar för mig vad gäller gnäll över den nyss gånga högtiden och blickar framåt. Ett nytt år har inletts. Jag ser med spänning fram emot fortsättningen. Allt är i sin ordning. God fortsättning kära läsare!

---

And so 2007 is the past year and 2008 is the current. The classic jokes about what was given and received at this year’s Christmas celebrations can begin once again (is this a universal joke? C/J9?) and new years resolutions can be formed and inevitably be broken.

As for the holiday that is New Years Eve, it is not my favourite. While I do think it is a quite nice holiday when celebrated with people whose company I enjoy and while I do enjoy the occasional dress-up game in all-the-tinsel-you-can-wear style, I can’t stand the inevitable pressure of who’s doing what for new years and where and why and with whom. When spent with a bunch of people I like it doesn’t matter what I do or where I am, so that’s what I usually try to do. A nice dinner is obviously never to be underestimated and it is probably the most appreciated event for a new years eve for me. The actual strike of midnight is the part of the new years celebration that bothers me the most. The whole thing with an hour of stress, lost shoes and mittens, fireworks paranoia, discussions (which often turn into full on rows) about what the correct time is and freezing champagne cheers. But then again, somewhere in this stress and mess there is a certain charm. This is what new years is like in Sweden. I have to just accept it. And anyway, I wouldn’t want to have some kind of staged Disneyland arrangement for new years. So, I let go of the nagging about the recently passed holiday and I look to the future. A new year has just begun. With excitement I look forward to the continuation. All is in order. Happy continuation, dear reader(s)!