En blondins bekännelse

Jag måste erkänna något som bär mig emot.

Jag inleder med bakgrunden som förklarar varför jag gjorde som jag gjorde:

Imorse var jag uppe okristligt tidigt. Efter frukost satte jag mig i min sköna fåtölj med en kopp te, studentkårstidningen och P3 på radion. Mellan de kvalitetsmässigt mycket varierande artiklarna i tidningen lyssnade jag som alltid på Morgonpasset. Jag hajade till då ett mycket aktuellt namn nämndes som instundande gäst. Personen i fråga är en på senaste tiden mycket omtalad och därmed oundvikligt haussad medieperson. Jag har hört och sett henne i diverse debatter och allehanda tv-program, och förundrats över hennes nyfunna kändisskap och inte minst hennes nyfunna rikedom. Hon tjänar (enligt egen utsago) multum på sitt "arbete" som hon gör vid sidan av sina gymnasie(!)studier. De uttalanden jag hört henne göra får det att krypa längs min ryggrad på ett högst obehagligt vis. Jag har sedan tidigare en svårighet för bimbokulturen (i synnerhet för viljan att mentalt förställa sig för att tillhöra den). Det som irriterar mig mest är att tjejen jag talar om tillhör ett visst blått ungdomsförbund och påstår att hon genom sitt "arbete" vill förmedla dess värderingar då hon menar att det är ett bra sätt att "smyga in" politik i en värld unga människor dras till (subliminal propaganda, någon?). Av hennes uttalanden att döma är de politiska värderingarna som följer; dyra kläder är viktigt, löjligt dyra kläder är viktigare, oanständigt dyra accessoarer är viktigast, allt är till salu och att bo i innerstaden, fika halva dagarna och känna nattklubbsägare är nyckeln till ett tillfredsställande liv. Det hon menar att hon vill är att "förbättra tjejers självkänsla och försöka inspirera till att verkligen älska sig själv". Man kan ju ifrågasätta hur detta hänger ihop med de miljoner hon får för att promota en för sin målgrupp ouppnåelig livsstil.

Hur som helst. Efter all denna mediehausse som jag inte kunnat undgå, och som den förhållandevis politiskt intresserade människa jag är, kände jag mig i och med denna slutgiltiga exponering i ett för mig högt värderat radioprogram manad att kasta in handduken och besöka hennes "arbete". Jag talar så klart om Blondinbellas blogg. Alla mina förväntningar (låga som de var) bekräftades. Bloggens innehåll var dessutom av betydligt mer personlig karaktär än väntat. Jag ställer mig oundvikligen frågan hur tusentals (kanske ännu fler) kan vara intresserade av vad denna tjej och hennes pojkvän åt till middag i sitt kök en tisdag i april? (... och dessutom se en bild av hopkoket?!) Det blir inget återbesök.

Jag trodde aldrig att dessa ord skulle undslippa mina läppar, men here goes: Tacka vet jag Carolina Gynning.

Redo och utrustad med machete och stormkök

Som tidigare nämnts räknas nu dagarna ned till emottagandet av överdrivna applåder, långväga hyllningar, varma gratulationer och ett ihoprullat examensdiplom. Dock avkryssas inte dessa dagar med samma entusiasm som är sedvanligt inför exempelvis en semesterresa eller ett skollov. Istället ökar min ångest och oroskänsla med varje förkryssat datum i kalendern. Dagen D som jag talar om är naturligtvis den dag då jag skall vara färdig med min magisteruppsats och därmed räkna mig till skaran svenskar som innehar en Filosofie Magister.

Förvisso finner jag uppsatsarbetet angenämt då det behandlar ett för mig mycket intressant och för allmänheten särdeles aktuellt ämne (turisters attityder till resandets miljöpåverkan) och på grund av att det sker tillsammans med två fina vänner, men vetskapen om att vi måste prestera en tämligen högkvalitativ akademisk studie inom en förhållandevis begränsad tidsram ligger av förklarliga skäl som en sten på axlarna. (Måhända är det den som orsakat min vänstra axel sådan smärta på sistone?)

Hur som helst är det kanske inte uppsatsandet och dess allt hastigare närmande deadline som stressar mig, utan det faktum att jag efter detta datum inte längre har en inkomst eller en sysselsättning. Visst, sysselsättningar finns det en uppsjö av och det råder inga tvivel om att jag skulle kunna finna både den ena och den andra efterlängtad och glädjegivande, men det jag är i akut behov av är en avlönad sådan.

Dag in och dag ut fyller jag varje uppsats- och spexledig minut med att finslipa mitt CV och att författa den ena starkare ansökan än den andre. Vid ett efterlängtat återseende av min vän P (svårt att anonymisera ett namn vars vardagliga form består av enkom två initialer) i förra veckan diskuterades CV-former och ansökningsprocesser nästintill absurdum. Jag och P har som gemensam nämnare (en av ett flertal, må tilläggas) att vi vid det här laget är mycket bevandrade i jobbansökningsdjungeln. Med machetes tillverkade av de vassaste adjektiv och med ett stormkök fyllt till bredden av de mest givande erfarenheter slår vi oss fram genom skogar av arbetsförmedlingar, rekryteringsfirmor och jobbannonser. För P har denna kamp nu äntligen burit frukt (grattis min vän!) och till mig delade han nu med sig av hemliga vandringsleder och smarta djungelknep. Men framförallt gav han mig hopp i jobbdimman.

Jag nämnde för honom att jag i en rosaluddig ram föreställer mig bilden av den dag då jag får det efterlängtade samtalet som meddelar att mina bekymmer är bortblåsta, att jobbet är mitt. Jag tänker mig att det efter detta inte kan finnas några problem. Han berättade att han haft exakt samma bild, men att han efter det "befriande samtalet" upptäckte nya bekymmer i tillvaron; för långa arbetsdagar, för lite betalt, för hög hyra… Han har naturligtvis rätt. Men det kvittar, just nu är ett jobb räddningen i min tillvaro. Sedan kan jag ta tag i det efterföljande. Vad det än må vara.

Tack S, för alla stöttande handlingar, alla uppmuntrande och oändligt uppskattade adjektiv! It's golden.

När ett jobb är mitt skall jag inte klaga på något. Och, ja, ni får tvinga mig att äta upp dessa ord senare ;)