Äta. Jobba. Sova. … och så lite kontemplation

Titeln på dagens inlägg spelar på titeln till en bok jag nyligen läst, nämligen Eat. Pray. Love. av den amerikanska författarinnan Elizabeth Gilbert. Med ett vackert och insiktsfullt språk beskriver hon på ett humoristiskt vis sitt livs resa; den som började med en mental kollaps på badrumsgolvet och slutade på en indonesisk paradisö via lassvis med pasta och pizza i Italien och ett möte med högre makter i Indien. Vad Elizabeth – eller Liz som vi som känner henne säger :) – gör är att efter sitt sammanbrott, framkallat av ett fundamentalt missnöje med sitt liv, ge sig ut på en världsomspännande både spirituell och fysisk resa för att finna sig själv och balans i livet.

Jag har sedan boken lades utläst på mitt nattygsbord funderat på hur jag själv skulle kunna göra en motsvarande resa. Jag har, som antytts tidigare i denna blogg, haft mycket tid på sistone att fundera över min egen tillvaro, min egen sinnesro eller snarare dess eventuella avsaknad på grund av en oidentifierbar känsla av otillfredsställelse. Frågeställningar som Har jag valt rätt bransch?, Kommer jag trivas i detta yrket? Var vill jag bo? och Vad är det jag verkligen vill göra i livet? har farit fram och tillbaka i huvudet. Lizs bok fick mig att vilja bege mig ut på en egen självuppfyllande resa. If only…

Då Liz befinner sig på ett ashram (ett slags hinduistisk kloster) i Indien ämnar hon lära sig meditationens konst för att uppnå inre ro och tillfredsställelse med sig själv. Hon avger ett tystnadslöfte och försöker att vistas enkom med sig själv och sina tankar. Som en del i ashramets krav på någon form av tjänstgöring skrubbar hon knäståendes klostergolven varje dag, vilket hon ser som en chans att gå in i sig själv. Då jag idag påbörjade min vecka som... låt oss kalla det kockassistent i restaurangköket fick jag efter några inledande uppgifter som inkluderade att skala, hacka, skölja och/eller klyfta diverse grönsaker och rotfrukter uppdraget att städa ett antal kylskåp. Då jag på knä medelst skrubbsvamp rengjorde dessa förvaringsutrymmen ackompanjerad av endast mina egna tankar (och, låt mig erkänna, lätt ansträngda andetag) slog mig tanken att det här året är min självuppfyllande resa! Eller åtminstone en del av den. (Jag vill så klart tro att den spirituella resan är livslång.) Jag kanske kan uppleva ett slags resa, fast i mindre geografisk skala och av inte lika utstuderad natur som Liz, genom detta trainee-år. Under detta år får jag ju verkligen chans att utforska mina egna känslor inför olika platser, arbetsuppgifter, utmanande projekt och idéer kring vad jag vill göra i mitt liv.

Tills vidare är det följande; äta, sova, jobba och kontemplera.

Bild från wikipedia.com.

Flow

På gymnasiet läste vi obligatoriskt socialantropologi (vilket jag senare skulle komma att återvända till frivilligt vid mina studier i Kanada) och hade en... låt oss säga excentrisk... lärare vid namn Barbro. Denna Barbro hade en förmåga att haspla ur sig de mest intima och dråpliga berättelser ur inte bara diverse urbefolkningars liv utan även sitt eget. Detta skall jag dock inte gå vidare in på här. En sak Barbro ofta talade om som jag ämnar ta upp idag är flow. Detta begrepp (om jag minns korrekt) beskriver den känsla som kan uppstå då en person gör något som funkar bra och som gör att vederbörande mår lite extra bra.

Flow upplevde jag i förrgår.

Jag har under den gånga veckans kvällar arbetat i Skybaren på våning 24 (japp, jag arbetar mig uppåt i bokstavlig bemärkelse! se föregående inlägg). Först var jag lite... låt oss säga vettskrämd. Det är läskigt att slängas i en miljö där de som arbetar har mycket kunskap om det jobb som skall utföras snabbt, korrekt, till ofta tämligen krävande och pålästa gäster, och dessutom på ett snyggt sätt (vilket alla som sett Cocktail med Tom Cruise vet)! Okej, vettskrämd kanske var att ta i men hur som helst var jag lite nervös min första dag på (återigen nya) jobbet. Dock dämpades denna känsla något då jag träffade min (på denna avdelning) handledare och tillika namne. Hon var instruktiv, tålmodig och intresserad av mig och mitt arbete. Efter några trevande och i ärlighetens namn helt misslyckade försök på öltappen och några mindre framgångsrika beställningsmottaganden lyckades jag efter några dagar servera både felfritt upphällda fatöl och blanda till diverse läskande och mediumavancerade cocktails, kaffedrinkar och on-(eller-off)-the-rocks.

Någonstans däremellan uppstod den stund då jag kom att tänka tillbaka till det där flow-begreppet från de där forna och så underhållande antropologilektionerna. Jag överraskades av detta minne mitt i en manöver som gick ut på att jag på ett smidigt, snyggt och snabbt vis (det var i alla fall så jag upplevde det, och detta är min historia så ni har bara att lita på mitt ord) vände mig om en så där tre-fyra gånger i baren under loppet av att leende ta emot beställningen av gästen på andra sidan baren, hälla upp hans två fatöl, blanda hans drinkar med ingredienser från hyllor framför, bakom, ovanför och nedanför mig och slutligen presentera honom för hans nya flytande vänner och ta betalt. Känslan manifesterade sig genom att boxnings-citatet "Float like a butterfly, sting like a bee" dök upp i huvudet. Jag vet inte varför, men jag antar att det var för att jag kände mig smidig för första gången i bararbetet och att jag därefter – pow! pow! pow! – levererade beställningen. Jag kände flow. Det var då jag bekräftade att en vecka i baren räckte för att jag skulle veta hur denna avdelning och dess arbete fungerar, för trots allt har jag ju kunnat konstatera att kvälls- och nattarbete inte är min grej. Not quite my glass of Cosmo.

För att tona ner helgens kick-ass arbetsinsats har jag idag ägnat mig åt att njutningsfullt se både Mary Poppins och Chitty Chitty Bang Bang – musikal- och Dick Van Dyke-frossa således!

Bilder från dailymobile.se respektive imdb.com.

Scener ur ett traineeskap

Jag har nu arbetat i restaurangen i en vecka. Det är en mysig restaurang som ligger på tjugotredje våningen med inredning i ek med kandelabrar och något slags rustik charm. Under veckan fungerade jag som allt-i-allo vad gällde att bära ut mat, bära in disk, diska, bära ut ren disk, le och välkomna gäster och framför allt att observera hur arbetet i en restaurang går till och hur olika det kan te sig en tisdags- jämfört med en lördagskväll. Det var intressant; jag har länge undrat hur det vore att arbeta som servitris, hovmästare, etc. Dock kunde jag konstatera att det nog inte är ett yrkesområde för mig. Not quite my cup of tea. Att arbeta kvällstid och därför gå hela dagen och bara vänta på att börja arbeta känns inte ett dugg bra. Jag kände mig aldrig riktigt ledig. Dessutom insåg jag att i princip alla på restaurangen röker. Jag är så glad att jag inte röker. Att behöva styras av behovet att röka flera gånger i timmen under arbetspassen (och i övriga livet, så klart) skulle driva mig galen. För att inte tala om sjuk och förmodligen till slut död.

Jag har också under de hittills gångna månaderna konstaterat följande om mig själv och om branschen i vilken jag nu arbetar;

• Trots samhällets nyvunna hälsofanatism och nation efter nations beslut att förbjuda inomhusrökning existerar fortfarande fenomenet rökrum på hotell. And here's the cracker! Inte ens rökare vill bo på dessa rum! Hmm…
  
• För mycket TV-tittande fördummar vilken fil. mag.-innehavare som helst. Men all denna tid på ensamma hotellrum skall inte bli bortkastad… Så jag har tagit med mig en mängd förkovrande böcker.
  
• Boende och jobb i samma byggnad kan låta fördelaktigt (och visst, för en tidsoptimist är det inte alltid värdelöst) men att aldrig av naturliga skäl komma ut i friska luften (om så bara trampandes en cykel i uppförsbacke i horisontalt regn!) känns inte helt okej. Därför blir det mången mållös promenad runt staden. Dessutom ger denna boende/jobb-situation mig au pair-flashbacks.
  
• Det är fantastiskt spännande att vara trainee då man får möjlighet efter otroliga möjlighet att deltaga som en liten fluga på väggen på diverse möten, inspektioner och på en mängd arbetsplatser! Och att ens kunskaper och åsikter faktiskt efterfrågas och tas på allvar.

På Västfronten inte(mycke)t nytt

Så har jag anlänt till Västerås. Här arbetar jag (och bor, följaktligen) mitt i stan i den så kallade Skrapan. Yes sir, en skyskrapa. I Västerås. Den är tämligen imposant och hotellet är beläget på de nedersta tolv våningarna plus de översta tre, vilka är belägna så högt upp som våning 25 med utsikt över Mälaren och hela bygden. Efter en traditionsenlig promenad för att lära känna min nya stad har jag kunnat konstatera att staden bjuder på ett fantastiskt nybyggt bostadsområde vid mälarstranden som skulle få Helsingborgs norra hamn och Jönköpings brofäste att skämmas. Dessutom stötte jag på en kulle av modell större vilken jag prompt besteg. Detta resulterade i en spektakulär utsikt ackompanjerad av vacker kvällssol över domkyrkan, Skrapan och centrum – vackert! Jag har också insett att (nästan) all shopping i Västerås (med utgångspunkt i Skrapan, min bostad) kan göras utan att någon gång behöva gå ut i friska luften, allt tack vare en hel uppsjö av gallerior (alla med egna namn) med praktiska sammanbindande gångar och broar. Nu återstår att försöka kändisspana någon av alla de Västerås-kändisar som min vän H förärade mig vetskapen om. Sit tight…

Oj, förresten! Mitt val av rubrik är ju helt åt pipsvängen! På Västfronten BIG NEWS; Barack Obama är USA:s nästa president. Halleluja!