Vad retail therapy och (andras) vårkänslor kan göra för välbefinnandet

I dagens solsken tog jag och modern oss en sväng på stadens gator. I butik efter butik skådades, kändes och avnjöts en kaskad av nyinkomna vårfärger på allehanda klädesplagg och inredningsattiraljer. De fräscha kulörerna och klädesmodellerna som andades solsken och sommarnöjen spred en känsla av glädje och hopp om bättre tider. Det blev inte många inköp under stadsturen, jag nöjde mig men en kjol och en scarf.
Men tänk att ett ombyte i nyanser kan göra sådan skillnad för humöret!

Har man inte turen att känna vårkänslor själv har jag upplevt att man kan ta hjälp av andras dito. Under senaste tiden har kända par så som schlagerparet Måns och Marie, Hans Majonnäs Honungens kronprinsesspar och sist men inte minst det hetaste dansparet sedan Fred Astaire och Ginger Rogers – Laila Bagge och Niclas Wahlgren – spridit kärlek och hopp i vintermörkret. De sistnämnda tu har under senare delen av veckan på något vis spridit vårkänslor i media på ett sådant otippat genuint sätt att jag värmts upp inifrån som den första snödroppen som letat sig upp under snötäcket och äntligen får känna vårens sköna solstrålar. Jag vet inte vad det beror på… kanske är det kär-på-mellanstadiet-fasonerna som uppvisades under tv-tävlingen igår kväll… kanske är det att de är så förbaskat fint ögongodis… kanske spelar det ingen roll, ty effekten är likväl behaglig. Tack Baggren! ... Eller Laiclas? ... Wagge?

Ikväll njuter jag av den maffiga operaschlagern i Det Stora TV-Spektaklet. Och Daim-kulor.

TV-debuten som (lyckligtvis) uteblev

I tisdags sändes det första avsnittet av den TV-serie som jag assisterade inspelningen av på ett av hotellen i höstas. Producenterna talade då om att det som spelades in på "mitt" hotell skulle sändas som del två i serien och därmed tänkte jag att jag sitter säkert åtminstone till nästa vecka vad gäller eventuella medverkanden… (ty, ja, sådana spelades in). Det var ändock med skräckblandad förtjusning som jag tveksamt satte mig på hotellsängskanten och rattade in rätt kanal.

Döm om min lättnad när programtiden var över och jag insåg att produktionen hade klippt ihop allt inspelat material till det som skulle vara avsnitt nummer ett och två till ett enda och att allt som gick av stapeln på mitt hotell således sändes redan denna vecka. Dock förundrades jag över de otaliga timmar inspelning som jag bevakade som nu bara var borta. Det var en hel del "handling" som gick förlorad i och med produktionsändringarna. Men det har så klart sitt underhållningssyfte som vi vanliga dödliga inte förstår.

Nåväl, nu är det i alla fall ur världen. Min TV-debut undslapp jag och tur var väl det. Jag sparar den mycket hellre till ett mer kvalitativt och intressant sammanhang. Dock måste jag medge att det var otroligt fascinerande och roligt att få chans att vara med vid en tv-produktion. Jag är en showbiz-erfarenhet rikare trots allt!

En härlig inrättning

Det finns en sorts inrättning som länge fascinerat mig. Den som jag finner det så ljuvligt att söka upp då jag anländer som främling i en ny stad. Den byggnad som så ofta är utförd i mörkbrunt tegel med en varm och välkomnande interiör av rejäla solgulnade träpaneler, trästolar med vävda korslagda band till sits (som jag genom den oändliga kuriosakälla som är På Spåret i SVT lärde mig heter sadelgjord) och där mellanstadieelever och pensionärer hejdlöst blandas utspridda i lokalen. För att inte tala om den överväldigande mängd information och vackert sammansatta ord som finns samlade under ett och samma tak! Jag talar naturligtvis om svenska stadsbibliotek.

Ovanstående rader formulerades i mitt huvud redan i våras då jag for till Skövde över dagen för att bli bedömd avseende min potential att bli trainee. I höstas blev jag påmind om tankarna kring biblioteksväsendet då jag skulle upptäcka min tillfälliga hemstad Uppsala. Jag besökte då stadsbiblioteket och insåg att min generella beskrivning av sådana stämde mycket väl även där. Tidigt i januari dök tanken upp igen när jag i en snöyra utan like (ja, om man bortser från vargavintern nittonhundraaldrig) till fots skulle ta mig från Skövde station via centrum för att till slut bestiga Mount Skövde (ja, det heter egentligen Billingen men det kändes mer som Mount Everests lillasyster) för att komma till min arbetsplats. Jag passerade då stadsbiblioteket och tänkte att jag någon dag då det ligger några minuter och skräpar i väntan på tåget eller liknande skall göra ett återbesök. Om så bara för att känna doften av vältummade böcker omklädda i murrig färgskala och/eller spana in senaste rullatormodellen och/eller mellanstadietrenden. Är Tamagotchis inne igen månne? Eller de där så här i efterhand synnerligen bisarra genomskinligt neonfärgade nappar i hårdplast som jag och mina mellanstadiekamrater ivrigt införskaffade och bar som… örhängen?

Nåväl, det återstår att se. Ty i eftermiddag ämnar jag bege mig ner till Skövde centrum för första gången sedan jag anlände i januari. Ja, däremellan har jag glatt låtit mig skjutsas runt stadskärnan på väg till stationen alternativt kört min egen bil på den väg som leder mig från arbetsplatsen till riksväg 26 utan att behöva passera gå. Idag skall staden inspekteras. Kanske även nyss beskrivna förunderligt härliga institution…

Time to ’fess up.

Som titeln förtäljer är det dags för mig att lägga korten på bordet. Efter en tids radioskugga som varit både avsiktligt avståndstagande och samtidigt ett resultat av oförmögenhet känner jag nu att det är dags och läge att skriva igen.

Sedan mitt senaste inlägg har kanske inte mycket egentligen hänt men det har stormat bland mina tankar vill jag lova. Jag har inte mått särskilt bra. Och nu är jag redo att erkänna det.

Mitt arbete som trainee har tagit en väsentlig vändning och dessvärre inte till det bättre. Jag är numera inte trainee i dess egentliga betydelse utan snarare projektledare för hittills på arbetsplatsen bortprioriterade göromål. Det är förvisso spännande att få ansvar för att genomföra ett eget projekt inom ett ämne som intresserar en. Men dessvärre mår jag riktigt dåligt av att pendla mellan Huskvarna och Skövde varje dag och att ha flyttat hem igen visade sig vara ordentligt demoraliserande. Just när jag var redo att stå på egna ben och ta mig an livet efter studentlivet… hamnade jag i en situation där det bästa (eller snarare minst dåliga) alternativet var att bo hemma-hemma. (Missförstå mig inte; jag älskar min mor och hennes välkomnande natur, men att vara barn i hemmet igen är demoraliserande.) Att fortsätta bo på hotell efter ett halvårs sådant leverne var inte längre särskilt lockande. Hemflytten var en situation jag aldrig hade sett framför mig. Under studietiden är det så lätt att bara se så långt näsan räcker, eller åtminstone så långt utbildningen sträcker sig. Därefter är ju livet wide open! … är det lätt att tänka. Men vad innebär det där "wide open" egentligen?

Jag är van vid att vara en outtröttlig optimist, att alltid kunna urskilja något positivt ur alla situationer. Jag är en trogen prenumerant på budskapet att allting händer för det (i slutändan) bästa. På sistone har till och med denna inställning skälvt för mig.

Droppen som fick polletten att tända glödlampan ovanför huvudet var när en kollega påpekade att jag talar med låg volym och inte är särskilt pratglad. Woah… Något är fel. Uppenbarligen. Jag tror att de som känner mig nu nickar instämmande och/eller har låtit hakan falla i riktning mot golvet. Jag, tystlåten? Nej, något är galet här. Varför är jag plötsligt så ointresserad? Så opassionerad?

Jag trivs inte med tillvaron. That's it.

Jag är dock inte den som låter det otillfredsställande livet passera förbi mig medan jag stillsamt ser på. Under den ljuvliga födelsedagshelgen i Göteborg (tack igen underbara F & I! Och därtill goa M, med vilken jag därmed återupptog en saknad kontakt) påmindes jag om hur bra jag trivs i denna stad och vilka fina vänner som bor i området. Därmed väcktes fantasin om hur mitt liv skulle kunna se ut om jag förflyttade min tillvaro dit. Fröet till denna idé hade såtts för länge sedan och plötsligt såg jag inget hinder till varför det inte skulle vara NU som jag vattnade, gav näring och letade efter ny fin jord för att rå om mitt lilla frö. Således fattades beslutet att leta bostad och skapa ett liv i Göteborg. Jakten är i full gång och om jag inte gjort detta klart genom de neonskrikiga, blinkande, fetstilta versaler jag strött ut i diverse forum på sistone; om du eller din kompis systers kollegas hundvakts farmors trädgårdsmästares kusin har en lägenhet till uthyrning i Göteborg kan du väl höra av dig?! (Tusen tack till er som redan sträckt ut en hjälpande hand! Ni anar inte hur mycket det uppskattas. Och den utlovade fikan till den som kommer med ett vinnande tips kvarstår! Den kan till och med bli till en dinner-and-a-movie… för tacksamheten kommer inte finna gränser!)

Summa summarum [oj! Det var högstadie-svensklärar-varning på den!]: Jag har mått bättre. Det är ännu oklart om jag har mått sämre. Men I'm hanging in there. Och optimisten lever än. Liksom Göteborgs-drömmen!

På lördag skall jag åter möta upp med M för att tillsammans fira den kommersialiserade "högtid" som då infaller genom att gå på en kick-ass konsert med ett band som inte bara ligger mig varmt och hjärtat (passande, eller hur?!) utan som dessutom till två tjugoniondedelar består av mycket fina vänner. Det är så härligt att ha något att se fram emot!