Miljöförstörelse / Environmental damage

Min gode vän C skrev nyligen i sin blogg om sin stora irritation över hissåkare som kliver in i en hiss och trycker på en knapp som indikerar våningen direkt över eller under den där hissen för tillfället befinner sig. En vardagsbetraktelse jag kan sympatisera med. I den gångna veckan noterade jag en själv, vilken jag nu ämnar berätta om.

Föreställ er ett morgontåg mot Lund. Vagnen jag sitter i är inte avsevärt full men den ger heller inte utrymme till att alla kan ha ett eget dubbelsäte för sig själv, vilket ju är det önskvärda för många avståndssökande svenskar. Det sitter ingen bredvid eller mitt emot mig då tåget lämnar stationen i Helsingborg men i Landskrona kliver det i vanlig ordning på en större mängd resenärer. Två av dem sätter sig på dubbelsätet mitt emot mig. Det räcker att de närmar sig sätena för att jag skall känna stanken av rök. En inpyrd, genomsyrande och övermäktig stank av gammal cigarrfimp. Jag noterar att det inte endast är jag som reagerar. Mannen på andra sidan gången börjar skruva på sig. Jag tänker att jag nog kan hålla andan till Lund… Efter ett par minuters djupa andetag, försök till att hålla dem inne och sedan panik över syrebrist ger jag upp och låtsas titta mig om efter toaletten för att sedan ta mina saker och förflytta mig i den riktningen.

Samma reaktion på grund av avskyn till ingrodd rök i kläder, lokaler och (gud bevare) människor uppstår varje gång jag stöter på ihärdiga rökare. Detsamma gäller de rökmoln som ibland attackerar mig på stan. Visst tycker jag att var och en skall kunna få använda vilka lagliga njutningsmedel de än må önska men det gör mig irriterad när detta går ut över mig och mitt välbefinnande och - än värre - min hälsa.

Kontentan är att ofrivilliga odörer kan ställa till med mycket missnöje i tillvaron. En mycket kär och mycket gammal släkting som fått behålla sitt sinne klart i alla år trots att kroppen börjat ge vika har sagt (med glimten i ögat) att hon är okej med att bo på äldreboende och att lämna över sig själv i andras vård, men att hon den dag hon eventuellt börjar lukta illa önskar att vi talar om det för henne. Jag finner detta både sympatiskt och beundransvärt. Man vill ju inte vara som männen på tåget.

---

My good friend C recently wrote in his blog about his great pet peeve for elevator riders who get into an elevator and press the button indicating the floor just below or above the floor where the elevator currently is positioned. This is an everyday observation which I can sympathise with. In the past week I came across a pet peeve of my own, which I now intend to tell you about.

Imagine a morning train in a popular commuting area. The car in which I have just sat down is not overly crowded but still there is not enough space for everyone to have a double seat for themselves, which is of great importance to us personal space craving Swedes. There is no one seated next to or across from me as the train departs from Helsingborg (the town in which I live). However, after the first stop a number of new travelers have embarked the train and two of them take the seats across from mine. The mere passing by is enough for me to have a near choking experience. The stench of cigarette smoke is overwhelming and it takes over the whole car. I notice that I am not the only one who is reacting to it; the man across the aisle starts to squirm. I’m thinking that maybe I can hold my breath until I get to my destination… After a few minutes of inhaling, attempts to hold my breath and subsequent panic when realising lack of oxygen, I give up and pretend to look for the nearest lavatory. I speechlessly (and breathlessly, mind you) pretend to find it and I quickly gather my things and make like a tree and get out of there.

Similar reactions caused by my aversion to lived-in smoke on clothes, in rooms and (god forbid) on people occur every time I cross paths with devoted smokers. Same goes for the clouds of smoke that ever so often attack me while walking down the street or elsewhere in my day-to-day activities. Don’t get me wrong, I do support the right to use whatever legal enjoyment one might desire but it makes me very frustrated when it affects me and my well-being, let alone my health.

Involuntary odours can cause a lot of dissatisfaction. A very dear and very old relative, whose mind has been kept in near perfect condition even though her body has started to fail her, says (with a good sense of humour) that she is fine with living in a nursing home and surrendering herself to someone to take care of her, but that the day she starts to smell she wants us to tell her. I find this both endearing and admirable. Now, one wouldn’t want to be like the men on the train.