En blondins bekännelse

Jag måste erkänna något som bär mig emot.

Jag inleder med bakgrunden som förklarar varför jag gjorde som jag gjorde:

Imorse var jag uppe okristligt tidigt. Efter frukost satte jag mig i min sköna fåtölj med en kopp te, studentkårstidningen och P3 på radion. Mellan de kvalitetsmässigt mycket varierande artiklarna i tidningen lyssnade jag som alltid på Morgonpasset. Jag hajade till då ett mycket aktuellt namn nämndes som instundande gäst. Personen i fråga är en på senaste tiden mycket omtalad och därmed oundvikligt haussad medieperson. Jag har hört och sett henne i diverse debatter och allehanda tv-program, och förundrats över hennes nyfunna kändisskap och inte minst hennes nyfunna rikedom. Hon tjänar (enligt egen utsago) multum på sitt "arbete" som hon gör vid sidan av sina gymnasie(!)studier. De uttalanden jag hört henne göra får det att krypa längs min ryggrad på ett högst obehagligt vis. Jag har sedan tidigare en svårighet för bimbokulturen (i synnerhet för viljan att mentalt förställa sig för att tillhöra den). Det som irriterar mig mest är att tjejen jag talar om tillhör ett visst blått ungdomsförbund och påstår att hon genom sitt "arbete" vill förmedla dess värderingar då hon menar att det är ett bra sätt att "smyga in" politik i en värld unga människor dras till (subliminal propaganda, någon?). Av hennes uttalanden att döma är de politiska värderingarna som följer; dyra kläder är viktigt, löjligt dyra kläder är viktigare, oanständigt dyra accessoarer är viktigast, allt är till salu och att bo i innerstaden, fika halva dagarna och känna nattklubbsägare är nyckeln till ett tillfredsställande liv. Det hon menar att hon vill är att "förbättra tjejers självkänsla och försöka inspirera till att verkligen älska sig själv". Man kan ju ifrågasätta hur detta hänger ihop med de miljoner hon får för att promota en för sin målgrupp ouppnåelig livsstil.

Hur som helst. Efter all denna mediehausse som jag inte kunnat undgå, och som den förhållandevis politiskt intresserade människa jag är, kände jag mig i och med denna slutgiltiga exponering i ett för mig högt värderat radioprogram manad att kasta in handduken och besöka hennes "arbete". Jag talar så klart om Blondinbellas blogg. Alla mina förväntningar (låga som de var) bekräftades. Bloggens innehåll var dessutom av betydligt mer personlig karaktär än väntat. Jag ställer mig oundvikligen frågan hur tusentals (kanske ännu fler) kan vara intresserade av vad denna tjej och hennes pojkvän åt till middag i sitt kök en tisdag i april? (... och dessutom se en bild av hopkoket?!) Det blir inget återbesök.

Jag trodde aldrig att dessa ord skulle undslippa mina läppar, men here goes: Tacka vet jag Carolina Gynning.