Time to ’fess up.

Som titeln förtäljer är det dags för mig att lägga korten på bordet. Efter en tids radioskugga som varit både avsiktligt avståndstagande och samtidigt ett resultat av oförmögenhet känner jag nu att det är dags och läge att skriva igen.

Sedan mitt senaste inlägg har kanske inte mycket egentligen hänt men det har stormat bland mina tankar vill jag lova. Jag har inte mått särskilt bra. Och nu är jag redo att erkänna det.

Mitt arbete som trainee har tagit en väsentlig vändning och dessvärre inte till det bättre. Jag är numera inte trainee i dess egentliga betydelse utan snarare projektledare för hittills på arbetsplatsen bortprioriterade göromål. Det är förvisso spännande att få ansvar för att genomföra ett eget projekt inom ett ämne som intresserar en. Men dessvärre mår jag riktigt dåligt av att pendla mellan Huskvarna och Skövde varje dag och att ha flyttat hem igen visade sig vara ordentligt demoraliserande. Just när jag var redo att stå på egna ben och ta mig an livet efter studentlivet… hamnade jag i en situation där det bästa (eller snarare minst dåliga) alternativet var att bo hemma-hemma. (Missförstå mig inte; jag älskar min mor och hennes välkomnande natur, men att vara barn i hemmet igen är demoraliserande.) Att fortsätta bo på hotell efter ett halvårs sådant leverne var inte längre särskilt lockande. Hemflytten var en situation jag aldrig hade sett framför mig. Under studietiden är det så lätt att bara se så långt näsan räcker, eller åtminstone så långt utbildningen sträcker sig. Därefter är ju livet wide open! … är det lätt att tänka. Men vad innebär det där "wide open" egentligen?

Jag är van vid att vara en outtröttlig optimist, att alltid kunna urskilja något positivt ur alla situationer. Jag är en trogen prenumerant på budskapet att allting händer för det (i slutändan) bästa. På sistone har till och med denna inställning skälvt för mig.

Droppen som fick polletten att tända glödlampan ovanför huvudet var när en kollega påpekade att jag talar med låg volym och inte är särskilt pratglad. Woah… Något är fel. Uppenbarligen. Jag tror att de som känner mig nu nickar instämmande och/eller har låtit hakan falla i riktning mot golvet. Jag, tystlåten? Nej, något är galet här. Varför är jag plötsligt så ointresserad? Så opassionerad?

Jag trivs inte med tillvaron. That's it.

Jag är dock inte den som låter det otillfredsställande livet passera förbi mig medan jag stillsamt ser på. Under den ljuvliga födelsedagshelgen i Göteborg (tack igen underbara F & I! Och därtill goa M, med vilken jag därmed återupptog en saknad kontakt) påmindes jag om hur bra jag trivs i denna stad och vilka fina vänner som bor i området. Därmed väcktes fantasin om hur mitt liv skulle kunna se ut om jag förflyttade min tillvaro dit. Fröet till denna idé hade såtts för länge sedan och plötsligt såg jag inget hinder till varför det inte skulle vara NU som jag vattnade, gav näring och letade efter ny fin jord för att rå om mitt lilla frö. Således fattades beslutet att leta bostad och skapa ett liv i Göteborg. Jakten är i full gång och om jag inte gjort detta klart genom de neonskrikiga, blinkande, fetstilta versaler jag strött ut i diverse forum på sistone; om du eller din kompis systers kollegas hundvakts farmors trädgårdsmästares kusin har en lägenhet till uthyrning i Göteborg kan du väl höra av dig?! (Tusen tack till er som redan sträckt ut en hjälpande hand! Ni anar inte hur mycket det uppskattas. Och den utlovade fikan till den som kommer med ett vinnande tips kvarstår! Den kan till och med bli till en dinner-and-a-movie… för tacksamheten kommer inte finna gränser!)

Summa summarum [oj! Det var högstadie-svensklärar-varning på den!]: Jag har mått bättre. Det är ännu oklart om jag har mått sämre. Men I'm hanging in there. Och optimisten lever än. Liksom Göteborgs-drömmen!

På lördag skall jag åter möta upp med M för att tillsammans fira den kommersialiserade "högtid" som då infaller genom att gå på en kick-ass konsert med ett band som inte bara ligger mig varmt och hjärtat (passande, eller hur?!) utan som dessutom till två tjugoniondedelar består av mycket fina vänner. Det är så härligt att ha något att se fram emot!