Kedjebrevets revansch

Det är alltid trevligt att på e-post från vänner och bekanta när man inte förväntar sig det. Många menar ju att inget slår mottagandet av ett fysiskt, hederligt pappersbrev och jag har tidigare varit benägen att hålla med. Idag fick jag dock ett e-brev som motsvarade denna sköna känsla. Och tro det eller ej, men det var ett kedjebrev! Ett dito av den gamla klassiska modellen, fast via e-post. Alltså inget massutskickat spam, utan ett riktigt kedjebrev.

Jag hade glömt fenomenets existens. Och kanske blivit påverkad av de negativa och misstänksamma röster som ofta höjdes om kedjebrev back in the day. Men nu mindes jag barndomens glada dagar och kedjebrevens introduktion i mitt liv. Det började med att min äldre bror (eller om det var en vän…) deltog i en kedja där han fick en stor mängd tablettaskar sända till sig genom en tillsynes mycket liten insats (att skicka ett par brev till vänner samt att skicka en tablettask till någon främling).

En tid senare var det min tur. Jag minns hur jag med stor entusiasm, en rejäl mängd hopp och lite pirr i magen kastade mig in i min första (och enda?) kedja. Den bestod av möjligheten att – om jag skickade kedjan vidare till ett visst antal vänner – få en stor mängd chokladkakor från kända och främmande människor hemlevererade av de snälla människorna på Posten. Och kors i taket – det fick jag! En efter en ramlade de in… av allehanda slag och med varierande kvalitet – men tillfredsställelsen var total!

Någon gång därefter föll detta fenomen i glömska i min tillvaro. Till idag! Döm om min förvåning när vännen I skickade mig ett kedjebrev. Och via e-post av alla kommunikationsslag! Denna gång skall begagnade pocketböcker flyga och flänga riket runt – ett initiativ jag gärna stödjer då pocketböcker ju är ett föremål som ofta köps, slits och slängs, vilket ju jag som Miljökonsult (min nya, självalda arbetstitel) inte kan rättfärdiga.

Så, fortsättning följer på detta nya projekt jag nu ger mig in i.