[Tebauka ei Skawune] eller Nomaden har hittat hem

Om någon frågade mig för ett år sedan om jag trodde att jag ett år senare skulle befinna mig i tillbaka i Helsingborg, kommunalt förvärvsarbetande och sökandes efter (ännu) en bostad i min gamla studentstad så skulle mitt tveklösa svar ha varit "Osannolikt". Men vid närmare eftertanke vore det inte alls osannolikt. Snarare tvärtom. För om det är en sak jag har lärt mig under de senaste tjugosex åren så är det att vänta det oväntade. Att inte planera mer än nödvändigt. Att ta dagen som den kommer. Och kanske mest av allt, att ta tillvara på de tillfällen då en ny dörr öppnas eller en ny väg blir synlig. För det blir ju ändå sällan som man tänkt sig och tur är väl det, för alla de tillfälligheter i mitt liv som lett till värdefulla möten, nya chanser och spännande äventyr är fler än jag kan räkna upp på rak arm.

Under det senaste året har jag levt och arbetat i ett antal städer där min koppling till staden och dess invånare varit i stort sett obefintlig. Visst lärde jag känna många människor under mina vistelser (några av dem blev mycket värdefulla vänner och kollegor) men jag har varit oförmögen att känna mig hemma eller göra mig hemmastadd på någon av platserna. Det är mer än ett år sedan jag hade en egen bostad med mina egna saker och med en känsla av hemma på riktigt.

Under året fick jag veta att den väg jag valt att gå i form av tjänsten som trainee plötsligt stängdes och framkomligheten runt omkring tedde sig mycket begränsad. Därför började jag söka diverse jobb i olika delar av landet men kände att det var dags att försöka sikta in mig på en flytt till Göteborg där jag länge velat prova på att leva och bo. Men trots att jobbansökningarna sändes ut som vore de spam (om än mycket genomarbetad sådan) uteblev det önskade resultatet. Svaren var färre än soltimmarna på midsommarafton. Demoralisering varvades med "skam den som ger sig"-instinkt. Jobbet i Skövde lunkade på och den dagliga pendlingen om cirka två timmar (i vardera riktning) tyngde ner mig som vore den en kall blöt filt. Med hjälp av fantastiska helger, småresor och inplanerade aktiviteter tog jag mig ändå igenom våren och njöt av varje stund med vänner och familj.

Så plötsligt en aprildag kom ett litet meddelande från vad som i mångas ögon kanske ses som oväntat håll, nämligen omtänksamma S (min före dettas sambo). Meddelandet talade om att J hade fått en förfrågan om lämplig kandidat till ett jobb som skulle bli ledigt inom kort. Jobbeskrivningen var som gjord för mig, mina egenskaper och erfarenheter. Via ett omgående ivägsänt ansökningsbrev, en hastig resa till Helsingborg för att intervjuas, ett glädjande erbjudande om att jobbet var mitt samt en månads uppsägningstid på gamla jobbet är jag nu tillbaka i min gamla studentstad. Och jag kunde inte trivas bättre! Göteborg kan vänta. Kanske för evigt. Vem vet?! Det blir ju sällan som man tänkt sig. Och vilken tur det är!

Det enda som saknas nu är den där efterlängtade bostaden som är min egen. Jag söker nu med ljus och lykta i sundets pärla efter ett ställe att ställa mina flyttkartonger. Förhoppningsvis blir de kvar lite längre på ett och samma ställe denna gång. Mitt nomadliknande liv har tappat sin tjusning och jag känner mig nu mer lockad än någonsin att ha en fast punkt. Resor och äventyr skall så klart inte uteslutas, men att ha en bas att kalla hem känns nu allt mer viktig.

Tills vidare har min underbara vän I givit upp sin egen fristad för att husera mig och min resväska. Det är oändligt uppskattat på ett sätt jag inte vet hur jag ska beskriva. Så snart jag har min egen bostad skall jag föra generositeten vidare genom att alltid hjälpa en vän i behov av husrum. Och självklart finna ett sätt att visa I hur mycket min tillfälliga bostad betyder.

Helsingborg är sig likt. Och samtidigt inte. Det känns bekant, hemma, nytt, fräscht och fullt av möjligheter på en och samma gång.

Håll ögonen öppna efter de gläntande dörrarna. Vänta det oväntade. Och njut av resultatet! I sure am.